DELA

Barnen ett delat ansvar

“Närvarande pappor kan ge barnen högre IQ”, NÅ 11.2. Riksnytt. Presentation av forskningsprofessor Anna Rotkirchs bok Tillsammans. En brittisk studie skall ha visat på ovannämnda koppling till IQ. Rubrikens nyhetsvärde förbryllar lite men rentav irriterad var jag över bildtexten “för att få dem (papporna) att delta lika mycket måste vi locka med morötter”.

Barn idag lever i brokigare omständigheter än på folkhemsfamiljens tid. Längre tillbaka var dock de vuxna, som barnen fick ty sig till inte alltid mor eller far. En dräng som Alfred i Lönneberga, kunde vara en ovärderlig vuxenkontakt i mångt och mycket. Eller en piga, tjänsteflicka eller farmor.
Likadant är det idag. Det är inte självklart att de egna föräldrarna (eller föräldern) i vardagen hinner med och har kraft till att göra det man borde, eller följa de av auktoriteter uttalade “rätta sätten” att vara på gentemot sina barn.
Och parrelationer som bryts och byts hör till vår snabba tidsålder, fast det smärtar att erkänna det. Barn får då bo huvudsakligen hos den ena föräldern eller skiftar mellan hemmen, en historia för sig, då vi bara kan ana att detta sätter sina spår hos barnet, som utsätts för återkommande smärtsamma “avsked” oavsett från vem.

Av hjärtat närvarande vuxna kan bidra till att barn når sitt fulla potential, vad sägs?
“Pappor måste lockas med morötter för att vilja sköta sina småbarn” (Rotkirch). Inga morötter ändrar på de regler och praktiker som härskar på vår arbetsmarknad. Män är bättre avlönade än kvinnor även för lika sysslor (källa ÅSUB). Och ägnar en pappa tid åt sitt barn tack vare morötter, så frågar jag mig hur äkta detta känns. Kanske studieresultat som “Närvarande pappor kan ge barnen högre IQ” är ett innovativt försök att få förändring mot en jämlik lönesättning? Hen ska ha lika mycket som Hen.
Då vill papporna hjälpa till hemma och vara mer närvarande.

Oavsett. Barn söker sig till vuxna. Kanske idag lite försiktigare, eftersom de inte automatiskt vågar räkna med att en vuxen har tid eller kan integrera barnet i sina sysslor. Kanske vi vuxna idag är otydliga med när vi har tid att vara närvarande och när inte? Om mamma, pappa, mammorna, papporna inte har tid, energi eller uppmärksamhet så söker sig barn till andra vuxna förutsatt att de har fått chansen att lära känna sin närmiljö. Kanske bara kort. Suger i sig sådant de kan behöva, tar tillvara chanser som erbjuder sig. Det kan vara en gest, ett samtal, något man delar, gör gemensamt.
Med detta vill jag säga att alla vi vuxna gör klokt i att öppna våra sinnen för barn som vi råkar på eller som söker upp oss. Oavsett om det är skilsmässobarn, egna barn eller andras. Vi delar på ansvaret för att barn får ökade chanser att nå sitt fulla potential. Alla barn. Det är ett givande och tagande och man får som vuxen träna på sina små grå -av egen erfarenhet, på väldigt många intr essanta sätt.
Emilia Liljehage