Balans mellan bekämpning av narkotika och behandling
Jag vill börja med att tacka er alla som visat er uppskattning för det jag skrivit, tack för ert stöd! Det här är bara början på någonting större, det kan jag lova er. Samtidigt vill jag också säga att narkotikafrågan är något som jag känner starkt för, och jag bryr mig verkligen om de berörda.
Anders Holmberg (18 januari 2017) efterfrågar ökade resurser till polisen för att bekämpa narkotikabrottsligheten. Vad intressant med tanke på att det finska statsrådet vill minska de ekonomiska kostnaderna för ’bekämpningen av narkotika’ (Principbeslut för narkotikapolitik, s 14). Holmberg säger detta med hänsyn till statistiken, så låt oss titta närmare på den.
Maria Hoikkala kallar 2016 för ett rekordår. Statistiken visar dock på att 2009 är det riktiga rekordåret. Under 2009 anmäldes sammanlagt 138 narkotikabrott, och under 2016 ligger siffran på 121 narkotikabrott. Slutsats; det var 17 färre brott kopplat till narkotika 2016 i jämförelse med 2009. Var är rekordet? Det här är ingen okontrollerad situation, ni överdriver det hela.
Det hjälper ingen att ägna sig åt skrämseltaktiker. Försöker ni sabba att vi ska ta smarta och välavvägda beslut, byggda på evidens och beprövad erfarenhet? Det verkar faktiskt så. Visst, polisen behöver motarbeta de kriminella snubbarna från Sverige som hittat hit, och de gangsteraktiga beteenden de smittar av sig på ålänningar. Det här kan polisen motarbeta genom att byta taktik, det kommer inte kräva mängder av resurser. En avkriminalisering av drogbruket skulle både avhjälpa polisens arbete med att motverka de kriminella som hittat till Åland, men också de ökande överdoserna. Man behöver inte avkriminalisera, men man kan välja att inte dela ut den där boten eller att inte utreda vissa saker. Till viss del arbetar nog polisen på det här viset idag.
För det första skulle våra kära medmänniskor våga ringa larmcentralen i tid om deras kompis har överdoserat. Idag sker det alltid en diskussion innan numret knappas in om vad som kommer hända om eventuellt polisen dyker upp. Kommer de alla åka på straffbart bruk av narkotika, ringa narkotikabrott och eventuellt en husrannsakan om polisen hittar dit? Vet någon, kommer polisen?
Ja, tro det eller ej, det är så här det fungerar. Så här avskräckande är den där ”lilla” böteslappen som är kopplad till narkotikabrott. Så avskräckande att man inte vågar ringa larmcentralen förrän sin kompis redan har dött för några minuter sedan. Det här är ett reellt problem, och på blodigt allvar. Släpp nolltoleransen nu, den bidrar bara med mer skada än nytta!
För det andra skulle polisen lättare genomföra ett samarbete med de som använder narkotika, i form av att ge tips eller att berätta om saker de vet om grövre brottslighet. Bara de visste att polisen inte skulle lägga så stor vikt vid hur de fått tag i informationen de sitter på. Då skulle de våga berätta om vad de sett, hört eller vad de vet om de personer som hela åländska samhället vill ha bort härifrån. Idag råder en tyst kultur bland de som använder.
Både för att ’golandet’ kan få konsekvenser för den som öppnar munnen, men också för att det finns en risk att de själva blir lagförda för att de har haft skumma kontakter. Samarbetet skulle bli än mer effektivt om polisen inte skulle lagföra de som vet något. Är det verkligen värt att dela ut den där böteslappen, om polisen kan få nys om viktig information om grövre brottslighet? Nej, det är klart att böteslappen inte tjänar någonting alls.
Jag vill avsluta med att jag tycker denna hysteri kring den åländska drogsituationen är helt överdriven, den är varken ohanterbar eller okontrollerad. Det krävs dock insatser som är riktade för de aktuella problemen; enskilda individer som är grovt kriminella, och skadligt bruk av narkotika i form av överdoser. Det finns insatser som kan stävja detta, och höjda straff eller stora mängder resurser till endast polisen hör inte hit.
Emelie Holmström
Socionomstuderande
