Avbytarförslag splittrar husdjursbönderna
Landskapsregeringen är på väg att splittra de åländska husdjursproducenterna. När man ställer mjölkproducenter mot får- och köttdjursuppfödare håller man på att lyckas.
Det är tyvärr vad förslaget till nytt avbytarsystem kan resultera i.
Samma förslag försätter djurbönderna i en än värre situation om alla utom ett par av avbytarna väljer att sluta.
I nämnda förslag är försämringen för får- och köttdjursbönder synnerligen anmärkningsvärd i förhållande till försämringen för mjölkbönderna. Dessutom har debatten i sammanhanget sänkt värdet på det arbete som utförs på får-, diko- och köttproducerande gårdar till ett försumbart värde.
Jag har för min del absolut ingenting emot att mjölkproducenterna enligt förslaget får behålla ett någorlunda bra avbytarsystem (om det finns några avbytare kvar förstås), det vet jag mycket väl att de behöver. Ett välfungerande avbytarsystem är absolut a och o för att våra mjölkbönder skall orka fortsätta.
Det jag vänder mig emot är att alla som uttalar sig i sammanhanget, bara talar för mjölkproducenternas behov, nästan ingen har viljan att förstå de övriga djurhållarnas behov. I samtliga media har mjölkproduktionen och mejeriet lyfts fram och det är bra, men resten då? Det enda slakteriet till exempel – det överlever inte på enbart mjölkgårdarna. Inte det öppna landskapet heller.
På informationsmötet om det nya avbytarsystemet nyligen sades det att man i arbetsgruppen försökt få det rättvist. Säkert har man försökt, men kanske inte lyckats. Förslaget gynnar helt klart mjölkbönder och större gårdar, det medger också alla inblandade
Arbetsgruppen som gjort förslaget till nytt avbytarsystem fick en limit på 500.000 euro att hålla sig inom. Det var självklart ingen lätt uppgift. Det är ändå intressant att spekulera litet.
Gruppen bestod av Sölve Högman ordförande, chef på näringsavdelningen och travhästintressent, Tage Eriksson ordförande i ÅPF och köttdjursproducent, Niklas Mörn mjölkproducent, Cecilia Persson ordförande i Ålands fåravelsförening och landskapets enda mjölkfårägare, samt Annette Loumann ledande avbytare och gruppens sekreterare.
När man tittar på medlemmarnas egna intresseområden ser det väl bra ut, nästan alla riktningar inom husdjursnäringen är representerade. Men granskar man litet närmare förundras man över värderingen när det gäller de områden var och en representerar. Spekulativt kan man säga att tre har lyckats bra med att tillvarata sina intresseområden medan två har lyckats mindre bra, Tage Eriksson när det gäller köttdjursproduktionen och Annette Loumann när det gäller avbytarnas ställning.
Att spekulera så här kommer självklart att väcka protester, jag vet, jag vet. Till exempel en landskapets chefstjänsteman ser självklart först till sitt uppdrag och de ekonomiska ramar han fått att arbeta inom – detta till trots vet han i det här fallet mycket mer om hästar och travträning än om dikoproduktion, eller hur?
Att det skulle ha påverkat gruppens värderingar vet jag absolut inte, men spekulera kan man ju alltid.
Några exempel ur förslaget:
För att få ihop till 1 djurenhet behövs 1 mjölkko, alternativt 8 dikor , alternativt 4 hästar i träning eller ridskolehästar, alternativt 15 ungdjur, kvigor och tjurar, alternativt 5 mjölkfår, alternativt 25 tackor och avelsbaggar eller 2 suggor eller avelsgaltar.
För att ha rätt till avbytare måste man ha 2 djurenheter, alltså 2 mjölkkor, eller hela 16 dikor, alternativt 50 vanliga tackor, men bara 10 mjölktackor! För att ta dem som jag kallar nyttodjur som exempel.
Min åsikt är att både dikor, avelstjurar och tackor borde uppgraderas. Med risk för att få hästfolket förargade tycker jag att nyttodjuren i jordbruket borde gå före fritids- och sportintressen när det gäller avbyteriet. Naturligtvis tillför ridning och travträning landsbygdsföretagandet både pengar och nya möjligheter, men att det i detta sammanhang värderas högre än dikor och tackor förstår jag inte.
Så till det andra stora problemet, förslaget till nytt avbytarsystem resulterar synbarligen i att vi står utan avbytare när det är genomfört. Det drabbar alla, där hjälper inte ens en splittring mellan husdjursbönderna.
En grupp representanter för de nuvarande sexton avbytarna uttryckte sig mycket tydligt i ett reportage i fredagens Tidningen Åland. De hade rätt i allt de sade.
De som är avbytare i dag har sökt sig till detta mycket speciella jobb för att de är intresserade av lantbrukets djur och trivs med detta många gånger obekväma och tunga jobb. De har självklart inte blivit avbytare för att de vill bli egna företagare – då hade de för länge sedan startat något helt annat i egen regi.
Att privatisera avbytarsystemet med våld innebär självklart en stor inbesparing för landskapet, utan avbytare blir den ännu större!
För husdjursägarna innebär det däremot katastrof. Men det är förstås ett av flera sätt att få bort mindre gårdar och enmansföretagare, samtidigt som man driver fram ett fåtal stora enheter med många anställda.
Avsikten är att redan under 2011 till viss del genomföra det nya systemet, trots att det återstår många frågetecken att räta ut och många knepiga praktiska problem att lösa.
Man förutsätter också att den som tidigare anlitat privat avbytare fortsätter med det. Men tänk om det inte är möjligt, privata avbytare (inom släkt eller familj) kan bli sjuka eller helt enkelt för gamla. Vad gör man då om man dessutom är ensamföretagare?
Sammanfattningsvis vill jag påstå att detta förslag försämrar en duktig yrkesgrupps (avbytarnas) arbets- och utkomstvillkor, diko-, köttdjurs- och fårproducenternas möjligheter till avlastning, samt kan – om avbytarna inte privatiserar sig och nyrekrytering uteblir – också radikalt förändra mjölkproducenternas möjligheter.
Utan avbytare blir ingenting som det är tänkt.
Maj-Len Lindholm.
