Att vårda äldre är inte för alla
I Nya Åland har situationen på Trobergshemmet uppmärksammats denna vecka. Leije Portnoj som initierat diskussionen, är noga med att understryka att det inte är personalens fel, utan hänvisar till underbemanning. Det finns säkert flera orsaker till utmaningarna, men jag kan inte låta bli att lyfta kompetensfrågan.
Under min forskarutbildning gick jag kurser för och handleddes av geriatriker och professor Yngve Gustafson. Jag har lärt mig mycket av Yngve, men minns speciellt när han kraftfullt uttryckte något i stil med ”att vårda äldre personer är inte för alla”, det vill säga för att få vårda äldre personer ska det krävas en specialisering eller fördjupningsutbildning inom gerontologi och geriatrik (gerontologi = läran om åldrandet; geriatrik = läran om åldrandets sjukdomar).
Vad ligger bakom Yngves stora ord? Först och främst behöver alla som arbetar med äldre ha förståelse för vad som är ett ”normalt åldrande” och vad som är sjukligt. Detta för att veta vad som speciellt kan behöva beaktas fysiologiskt, psykologiskt, socialt och existentiellt i vård och omsorg av just äldre personer. Men också för att inte patologisera det normala åldrandet eller avstå från att erbjuda äldre personer behandling pga. att symtom på sjukdom felaktigt tolkas som en del av det normala åldrandet.
Vidare behöver vi ha förståelse för att vi lever allt längre, men blir fortfarande sjuka. En stor del av befolkningen lever längre med sjuklighet och ”hinner få” fler och/eller försvårade sjukdomstillstånd. Många kan trots detta leva med god livskvalitet, medan andra drabbas hårdare av både fysisk och psykisk ohälsa. Det handlar inte sällan om komplexa sjukdomstillstånd, som tillsammans och var för sig kan ge stor inverkan på det dagliga livet. För att behandla tillstånden eller minska symtomen har det utvecklats avancerade läkemedel.
Det är inte ovanligt att en äldre patient är ordinerad blodförtunnande läkemedel, läkemedels som påverkar hjärtrytmen, blodsockersänkande tabletter eller insulin och smärtstillande läkemedel som kan innehålla något morfinliknande ämne. En vanlig medicinlista tänker kanske många, men också läkemedel som klassas som potentiellt livshotande (så kallade ”high alerts”) om de inte ordineras och administreras korrekt. Kombinera dessa läkemedel med ytterligare läkemedel, som alla kan interagera med varandra och ge biverkningar och placera dem i en kontext med äldre personer som av olika orsaker har så komplexa behov och/eller är så sköra att de inte längre har kraft eller möjlighet att bo hemma, som till exempel på Trobergshemmet.
Så jag kan inte annat än skriva under på att det krävs hög kompetens och stor skicklighet för att inte under-, över- eller felbehandla äldre patienter.
Som geriatriker pratade Yngve främst om läkarkåren. Hur stor andel av läkarna på Åland som har adekvat skolning i gerontologi och geriatrik kan inte jag svara på, och allt ansvar ligger naturligtvis inte på läkarna. Läkarna besöker institutioner och vårdhem/omsorgsboenden en gång i veckan eller mer sällan (i vissa skärgårdskommuner endast en gång/månad), och har inte möjlighet att träffa alla vid varje tillfälle.
Det är därför högst väsentligt att det finns annan personal som kan identifiera och följa upp de medicinska utmaningarna. Det krävs sjukskötare som har fördjupad kompetens inom gerontologi och geriatrik, och i tillägg är det en fördel om sjukskötarna kan göra mer avancerade kliniska bedömningar för att undvika onödiga transporter till akutmottagning eller motsvarande. Men att arbeta i gråzonen mellan läkarens och sjukskötarnas ansvarsområde, under perioder då läkare inte är tillgängliga, är bara en liten del av sjukskötarnas ansvarsområde.
Äldre personer i behov av vård och omsorg har, utöver medicinska besvär, ofta stora omvårdnadsbehov. Omvårdnadsansvaret delas med närvårdarna, som ska vara specialister i det patientnära arbetet. Listan på omvårdandsutmaningar inom vård och omsorg av äldre multisjuka patienter kan göras lång. Konsekvenserna av utelämnad omvårdnad kan göras än längre; konsekvenser som först och främst drabbar den äldre personen främst i form av onödigt lidande.
Men brister i omvårdnad kan också bland annat påverka den allmänna vårdtyngden på enheten och få samhällsekonomiska konsekvenser, till exempel ett fall med fraktur som konsekvens, ett trycksår som kräver omläggningar och i värsta fall kirurgisk behandling, eller förvirringstillstånd som inte identifierats i tid med en patient som kräver extra tillsyn som följd.
Leije lyfter personalbrist som en orsak till bristande vårdkvalitet, medan Conny Nylund, ordförande i socialnämnden säger att man uppfyller kraven. Vi behöver minnas att de äldre personer som har fått plats på institution eller inom äldreomsorg idag, generellt är betydligt skörare än för tio-tjugo år sedan. Att ha en kvot att utgå ifrån är rimligt, men en kontinuerlig bedömning av vårdbehov (så kallad vårdtyngdsmätning) behöver göras och personalen behöver dimensioneras därefter.
Detta skulle kräva flexibilitet i anställningsvillkor, vilket kan vara utmanande men inte omöjligt. Socialnämndens ordförande beskriver att en lösning på problemen kan vara att ta in obehörig personal som stödjer omvårdnadspersonalen i det icke-patientnära arbetet. Det kan säkert ge behövlig avlastning. Men jag är övertygad om att det också behöver göras en kartläggning av personalens kompetens att möta de komplexa vårdbehov som de dagligen ställs inför och erbjuda utbildning för att matcha behoven.
Granskar man studier av till exempel Linda Aikens forskningsgrupp skulle jag också våga påstå att en satsning på att anställa fler sjukskötare, samt en satsning på fortbildning/masterutbildning inom gerontologi och geriatrik inklusive kompetens att genomföra mer avancerade kliniska bedömningar, är ett av de viktigaste stegen för att öka kvaliteten inom vård och omsorg av äldre personer på Åland.
ERIKA BOMAN
MEDICINE DOKTOR, LEG. SJUKSKÖTARE
