Ett av sparförslagen som ligger på bordet inför budget 2027 i Jomala kommun är att sänka nivån för skolskjutsar till den lagstadgade nivån. Frågan har även diskuterats i andra kommuner. Detta är en fråga som jag personligen känner att är något av en helig ko. För att jag själv har en 11-åring kanske några tror. Nej, inte därför. Vi har oftast möjlighet att skjutsa sonen till skolan om det skulle komma till det. Men jag vet att alla inte har denna möjlighet. Som politiker måste vi tänka större än det egna jaget.
Vad innebär då ”lagstadgad skolskjuts”? Enligt landskapslag (2020:32) om barnomsorg och grundskola innebär det att elever får skolskjuts om de (enkelväg) har mer än 3 km till skolan för årskurs 1–3 eller mer än 5 km för årskurs 4–9. Diskussionerna om skolskjuts blir oftast en avståndsfråga men jag vill också lyfta den andra lagstadgade delen som säger att en elev har rätt till skolskjuts om skolvägen är alltför ansträngande eller farlig med beaktande av elevens ålder eller andra omständigheter.
Det här leder oss vidare till vad som kan anses farligt. Kikar man i den ursprungliga lagframställningen lyfts särskilt fram vägar som är livligt trafikerade eller bristfälligt anpassade för fotgängare. Det senare tolkar jag som att gång- och cykelbanor saknas.
Vi talar här om många elever som förväntas ta sig till skolan längs vägar med 70 km/h, utan gång- och cykelbana. På flera sträckor saknas dessutom belysning, sikten är begränsad av kurvor och backar och det förekommer tung trafik. Hur många av oss vuxna skulle själva välja att cykla till jobbet under de här förhållandena? Mitt i vintern, i mörker, på hala vägar eller under en höststorm, kanske med tung trafik som passerar i hög hastighet? Om vi inte tycker att det är en rimlig arbetsväg för oss själva är det svårt att motivera att det skulle vara det för våra barn.
Det innebär att vi inte kan göra en generell neddragning och utgå från att alla elever klarar sin skolväg bara för att den är under 3 eller 5 km – vi måste ta hänsyn till den faktiska trafikmiljön och det enskilda barnet. Dessutom finns en annan aspekt: enligt 67 § i samma lag har ett barn som råkar ut för en olycka på skolvägen rätt till avgiftsfri vård. Att minska skolskjutsen kan därmed innebära att vi flyttar kostnader – från förebyggande säkerhet till konsekvenser av olyckor. Jag menar att det inte är ett ansvarsfullt val.
Därför bör vi i Jomala bibehålla skolskjuts upp till årskurs 9, åtminstone för elever som bor längs den här typen av vägar eller har individuella behov. Ja, det är en kostnad i budgeten – men också en investering i trygghet.
ANNICA BRINK (LIB)
LEDAMOT I JOMALA KOMMUNFULLMÄKTIGE
