Att ta lärdom av historien
Det finns i stadens närhistoria mycket att ta lärdom av vad gäller procedurer vid utsmyckning av offentliga platser.
Vi har till exempel Mannen vid ratten som skulle flyttas i samband med att Sjöfartsmuseet byggdes till. Efter en något märklig beredning av ärendet var det på håret att Cedercreutz fina monument skulle ha hamnat uppe på trottoaren i Esplanadens förlängning. Att det till sist placerades där det hör hemma, vid minnesstenarna över dem som funnit sin grav i haven, får tillskrivas trycket från insändare och allmänhet. Det som skulle ha behövts vid beredningen, nämligen en bedömning gjord av historiskt kunniga personer och konsthistoriker saknades.
Ett annat exempel är den konstgjorda ön i Slemmern med dinglande CD-skivor som kostade så mycket tid innan den slutligen sjönk i havet. Också här saknades expertutlåtanden. Ett utlåtande av en konsthistoriker och information från infrastruktursektorn om CD-skivors hållbarhet i havsmiljö kunde ha avgjort ärendet i ett tidigt skede, eller kanske finska Trafi med sin syn på anläggandet av grynnor vid farleder.
På olika håll i världen har människan i sitt övermod försökt försköna naturen. Till den kategorin hör, förutom CD-skivorna på det konstgjorda grundet, också det storstilade projektet att resa flera vindhjul av Savoniustyp på uddar och berg runt Västra hamnen. Här gick processen mycket längre, med upprepade diskussioner med konstnären, prutningar och förhandlingar om byggande och testande av en prototyp etc. Efter otaliga behandlingar i kulturnämnden sjönk också Savoniussnurrorna i havet. Här saknades expertutlåtanden i ett tidigt skede, så till exempel kunde infrastruktursektorns ingenjörer nog ha bedömt hållbarheten av dylika vindfång vid havet och sparat möda, tid och pengar.
Kejsarinnan Maria Alexandrovna i brons i jätteformat hamnade i Stadshusbacken, huvudet högre än Julius Sundblom i Sundbloms skvär, efter en bristfällig beredning i stadens organ. Också här saknades den estetiska bedömningen och framför allt den historiska. Om inte förr så efter detta misslyckande borde staden en gång för alla ha slagit fast tillvägagångssättet vid beslut om utsmyckning av offentliga platser. Det har dock inte gjorts. Fortfarande är det tillfälligheterna som avgör.
Handhavandet av ärendet ”minnesmärke över den moderna åländska färjsjöfartens pionjärer Gunnar och Ellen Eklund” saknar den professionalism som man borde kunna förvänta sig. Åter saknas expertutlåtanden av historiker och konsthistoriker. Kultur- och fritidsnämnden fick endast veta att minnesmärket kommer att resas.
I tillgängliga protokoll framgår endast att olika organ tagit ställning till minnesmärkets (och sockelns) dimensioner, inte till utseendet. Om det skall finnas en text på eller i samband med minnesmärket och i så fall vilken framgår inte av något protokoll.
Folke Wickström framhåller (15.2) att ”Esplanaden är stadens utan tvekan viktigaste signum och element … I Esplanaden symboliseras Ålands och Mariehamns tre fundament; självstyrelsen med Sundbloms staty framför parlamentet i öster, Ålands demilitarisering och begreppet ”Fredens öar” med Anadyomene vid kyrkan i mitten samt sjöfarten med Havets folk och Mannen vid ratten i väster. Samtliga symboler är så att säga nationella … Att ad hoc börja använda allas vår Esplanad som plats för minnesmärken över privatpersoner är fel.”
Stadens beslutsfattare tar inte lärdom av historien. En liten ort kan inte som större städer ha expertorgan för ärenden som de ovan behandlade, men experterna finns på Åland: yrkeshistoriker på Lyceet, konsthistoriker på Ålands kulturhistoriska museum etc. Vi skall heller inte vara främmande för tanken att begära expertutlåtanden från utomåländska krafter i kinkiga frågor.
GUNDA ÅBONDE-WICKSTRÖM
JERKER ÖRJANS
