Att rösta bort någon annans rättighet
Den senaste tiden har jag följt med i debatten kring kommunreformen. Jag har deltagit i mycket intressanta och intensiva diskussioner om både för och nackdelar kring reformen, samt tillvägagångsättet den genomförs.
Min uppfattning är att argumenten till varför reformen är nödvändig till största del består av teorier och tyckande. Det finns en förklarlig orsak till detta, rapporten landskapsregeringen beställt som underlag för genomförandet av reformen kan enbart resultera i teorier. Ingen kan heller förutse vilka beslut framtidens folkvalda kommer att ta.
Det framgår inte att landskapsregeringen skulle ha undersökt några alternativ till kommunsammanslagningar, utan man gav istället Pwc uppdraget att ta fram 3 alternativ till förändrad kommunstruktur jämfört med dagens struktur på 16 kommuner. Det resulterade i förslag på 1, 4 samt 7 kommuner.
Landskapsregeringen bestämde sig därefter för att ÅSUB skulle låta några utvalda ålänningar tycka till om de 3 olika förslagen samt den nuvarande strukturen på 16 kommuner.
Men vad var det man egentligen önskade att dessa utvalda skulle ta ställning till?
Samtliga alternativ resulterar i en sammanslagning med tvång och därmed tar man alltså bort kommunernas egen rätt att själva få bestämma. Att rösta för nuvarande struktur på 16 är även det tvingande eftersom man då tar ifrån kommunerna deras rätt till frivillig samgång.
Resultatet blev med svag majoritet alternativet 4 kommuner. LR bestämde sig därefter att gå vidare med ett modifierat förslag där Mariehamn förblir fredat.
Landskapsregeringen har inte heller ställt den kanske allra viktigaste frågan. ”Anser kommunerna att de teoretiska fördelarna med en tvingande kommunsammanslagning överstiger de faktiska nackdelarna?”
Vad är rätten att få bestämma själv egentligen värd?
Istället anklagar man motståndarna till reformen för faktaresistenta, man avfärdar deras argument som känslor och efterlyser hela tiden oppositionens lösning.
Men när man vill genomföra en av de största åländska reformerna i modern tid så ligger bevisbördan inte på oppositionen. Landskapsregeringen måste kunna bevisa att detta faktiskt är den enda lösningen och ännu viktigare att den faktiskt fungerar, och det har man inte gjort.
Fakta är att reformen försvagar den för Åland unika närdemokratin, färre människor kommer att sitta på större makt.
Vi vet också att det finns forskning från kommunsammanslagningar i Finland där man kommit fram till att en sammanslagning inte sparar några pengar. Det som händer är att kommunala tjänster och politisk makt centraliseras vilket gör det mindre attraktiv och svårare att bo och verka i glesbygden.
Kommunindelningsutredningen för Finström, Geta och Sund stöder detta, där man konstaterar att förutsagt att folkvalda i framtiden till exempel. utnyttjar naturliga personalavgångar sparas upp till 200 000 euro, men samtidigt blir kostnaden för en löneharmonisering cirka 150 000 euro. Efter 5 år minskar även landskapsandelarna för Finström, Geta och Sund med cirka 560 000 euro. Hur ska detta lösa morgondagens utmaningar?
Landskapsregeringen hävdar att man gick till val på att med tvång genomföra reformen. Oppositionen har vid flera tillfällen bett landskapsregeringen klargöra hur detta framgick men mig veterligen inte fått ett tydligt svar.
Så slutligen undrar jag, röstade vi verkligen bort vår egen rätt att få välja själva i valet 2015?
JOHN FARELL
