Att låna eller inte låna det är frågan?
Nej, det är inte den frågeställningen som gäller, utan det är enbart en bedömning om regeringen ska låna nu eller längre fram. De pengar som samhället lånar nu skall ses som en investering, det vill säga, det kommer att gynna oss alla i olika grad. Låneutrymme finns eftersom landskapet inte har direkta samhällslån.
Räntan är låg i dagsläget. Det finns en ganska stor risk för att den är högre när regeringen måste gå till banken. De PAF-pengar man tänker använda nu får ses som kaffepengar i det kommande större investeringsbehovet.
Bedömningen av lånebehovet i ett omvärldsperspektiv är 100 miljoner euro om vårt samhälle skall komma ur denna kris halvskadat, 150 miljoner oskadda och ca 200 miljoner om vi vill komma stärkta ur detta.
Vad ska då göras med pengarna? Där uppstår genast ett problem. Det finns risk att våra politiker inte har den klarsyntheten som krävs så att pengarna används på rätt sätt. Då kan det vara lika bra att göra som vissa lagtingsledamöter nu förespråkar, det vill säga försöka spara/bromsa sig ur en uppförsbacke. Men vi bör nog chansa ändå och försöka komma stärkta ur krisen.
Mitt förslag är att regeringen och förvaltningen redan nu börjar planera för åtgärder som kan sättas igång, när pandemin har minskat i omfattning.
Byggnads- och renoveringsprojekt (en byggjobbare ger indirekt jobb åt minst fyra andra). Byggprojekt som ändå är tänkta att genomföras behöver startas upp i skyndsam ordning av kommuner och landskapet. Dessa finansieras med 10-åriga noll-räntelån med landskapsregeringen som garant.
Service- och besöksnäringen, dessa kommer inte igång så snabbt utan ökar troligtvis gradvis. För att stöda dessa branscher kan ett system införas där man delar på jobben till exempel vecka-vecka, där landskapet går in och betalar för den vecka man inte jobbar kanske inte fullt ut men med minst 25 procent.
Hållbara projekt, som innebär minskade kostnader för hela samhället på lång sikt prioriteras. Dessa är vindkraftsparker, solpanelsinvesteringar i kommunal regi, jordbruksomställningar, Co2 minsknings projekt (solvattenvärmning vid fjärrvärmeanläggningar), uppstartande av elbilspoler och så vidare.
Därtill behövs en grundläggande förståelse för ekonomi hos var och en. Om man kan köpa en vara producerad på Åland kostar den rent samhällsmässigt nästan ingenting eftersom pengarna cirkulerar i samhället och skapar sysselsättning och skatteintäkter. När samma vara importeras utifrån är den minst tre gånger dyrare ur samma perspektiv.
Nu är det dags att börja köpa samtliga matvaror till våra institutioner från lokala leverantörer, helst giftfritt odlade. Detta gäller även vår privata konsumtion. Importerade mjölkprodukter, frukter och grönsaker bör i detta läge undvikas i möjligaste mån, till förmån för lokalproducerat. Prioritetsordningen vid inköp bör vara Åland, Finland, Norden, Europa och låt bli.
Den arbetskraftsbrist som kan uppstå i jordbruket på grund av bortfallet av utländsk arbetskraft sköts av ungdomar med full lön, landskapet betalar halva lönen, arbetsgivaren andra halva. Detta kan innebära att skolorna behöver bli lite flexibla och ge arbetslov under terminen.
Det är bara om vi inser att vi behöver hjälpas åt och verkligen ta ansvar som vi kan få ett ännu robustare och bättre samhälle.
DAN JANSÉN
