Att adaptera sagor
Läste Tomi Ritamaas recension av Synnöves Westerbergs uppsättning av H.C.Andersens klassiska saga ”Dummerjöns” med Teater Alandicas teaterskola i måndagens Nyan.
Ritamaa kritiserar där de unkna könsrollerna som kommer fram i pjäsen och då kanske främst i Dummerjöns roll som friare hos prinsessan. Ritamaa har svårt att acceptera att pjäsens anti-hjälte, Dummerjöns, får uttrycka ”dumheter” såsom ”tar hon mig så tar hon mig, och tar hon mig inte, så tar jag henne i alla fall”, och tycker att regissören borde ha problematiserat detta, för att pjäsen ska stå sig för en nutida barnpublik.
Jag undrar bara: hur mycket kan man egentligen gå in och ändra i en klassisk barnpjäs utan att hela dess struktur faller sönder? Dummerjöns är just dummerjöns till exempel beroende på att han inte är lika mycket värd som friare i sina bröders ögon i jämförelse med de andra karlakarlarna, som är bra både på latin och andra saker man bör kunna.
Och i en riktig saga, så är det ju oftast prinsessan som ska giftas bort, och som man får, plus ett halvt kungarike, om man, som sensmoralen här är, och som den ju alltid är i sagorna: är tillräckligt liten, dum och obetydlig.
ULF NYBACK
GETA
SVAR PÅ INSÄNDARE:
Ulf Nyback ställer en intressant fråga angående min recension i förra måndagens Nya Åland av Synnöve Westerbergs och Teater Alandicas teaterskolas uppsättning av H C Andersens saga Dummerjöns: ”Hur mycket kan man egentligen gå in och ändra i en klassisk barnpjäs utan att hela dess struktur faller sönder?”
Ganska mycket, skulle jag säga. I princip all adaption, om det så gäller från roman till film, från saga till teaterpjäs eller vilken nytolkning som helst av ett klassiskt verk, rymmer olika nivåer av omtolkning; man lägger till och drar ifrån, skriver om och gestaltar, och anpassar ofta till medium, målgrupp och tidsanda. Så kan gamla, ibland bortglömda verk ges nya, spännande liv, och så har även skett här, delvis. Regissören har – som jag också framhöll i recensionen – dels skrivit in flera kvinnoroller i pjäsen, dels skrivit om slutet för att enligt egen utsaga göra det ”värdigare”. Här hade det funnits en ypperlig möjlighet att också stävja gammalmodiga könsroller och ifrågasätta högst problematiska utsagor, utan att göra våld på sagans fina sensmoral – som enligt min tolkning handlar om att du är värdefull och fin som du är, även om du är annorlunda.
Som vuxen förmår man problematisera och se på saker med en kritisk blick. Barn har ju inte samma filter och förmåga att ifrågasätta, och därför är det viktigt att vara uppmärksam på vilka signaler kultur och konst som riktar sig till denna målgrupp sänder ut. Vi vuxna bär ett stort ansvar här.
Sagorna, de ursprungliga, finns ju ändå alltid kvar, oavsett nytolkningar.
TOMI RIITAMAA
