DELA

Årets ris eller hur?

Lördag morgon gick jag till Badhusberget för att ta bilder av höstens vackra färger. Där såg jag en röd bil med krossade fönster vid vattentornet. Asfalten runtomkring var täckt av glasbitar och torkarbladet hängde från sidan. Jag tog en bild av bilen och publicerade den på min Facebooksida. Jag tänkte kanske det är någons bil och de letar efter bilen.

Man blir inte mycket pigg när man ser vandalisering, dessutom var inte ljuset så passligt för någon fin bild. Jag kom hem utan någon bild, lite upprörd och lite ledsen.

Söndag morgon var det fint ljus. Solen sken och färgerna var starka. Jag åkte runt i stan och gick igen till Badhusberget. Bilen var inte där men asfalten var full med glasbitar som dagen före.

Jag tänkte någon har burit bilen bort, hmm … imponerande snabbt. Men … nej. Bilen låg flera meter nedanför sin gårdagsplats. Det var tydligt att några extremt dumma människor (inget djur är så dumt) hade satt bilen i neutral växel och knuffat ned bilen. Det var bara tur att bilen rullade inte ner till Sjöpromenaden, skadade inget och dödade ingen.

Dumhet har nästan samma effekt på mig som rädslan. Jag blir rädd och kan inte ta rätt beslut omedelbart. Ni förstår att jag inte är riktig modig typ.

Jag kunde inte bestämma vad att göra. Automatiskt tog jag en bild till och publicerade den på Facebooksidan.

Sedan såg jag en kvinna som höll på att plocka grejer från marken. ”Champinjoner?” tänkte min förlamade hjärnkraft. Sedan kom hon upp med en plastlåda full med glasbitar.

Gulliga damen var där och städade dumma folkets spår för att du och jag skadar inte oss när vi promenerar där. Hon brukar vara där då och då sade hon. Hon har mera än 70 liter glasbitar hemma sade hon.

Min förlamade hjärna frågade inte ens vad hon hette. Jag kunde inte tänka att när jag kommer över mina dumhetsväckta känslor skall jag behöva skriva om händelsen.

Nu sitter jag hemma och är förbannad på tanken att vilka dumma individer finns runt omkring oss och funderar på hur vi skulle ha haft möjligheten att klara oss om det inte vore för de som jobbar mycket mera än de borde och är aldrig uppskattas och hedras så mycket att de förtjänar.

Det är båda årets ris och årets ros.

KAVEH BAHAR