Ärenden där djur är inblandade verkar inte tas på allvar
Katja Koskinen ställer berättigade frågor i sin insändare 07.01. gällande incidenten i Jomala, där lösspringande hundar skadade en annan hund som gick i koppel med sin ägare: Blir det olika regler beroende var man bor (tätort respektive glesbygd)? Är hunden egendom som kan drabbas av skadegörelse? Slipper man ansvaret om någon annan har hunden? Hur definierad man att hunden är farlig för människan?
Alltför ofta här på Åland ser man en mängd olika juridiska tolkningar från fall till fall när det gäller hundar och även andra djur. Sådant som tangerar djurskydd och andra incidenter där djur är inblandade.
Det här med tätort som exempel: tätort är ingenting som man “anser”, utan ett definition som är fastställd i lagstiftningen. Jag lärde under mina år som hälsonämndens föredragare, att tätort är de områden som har fastställd generalplan alternativt delgeneralplan.
Jag skulle tro att så är fallet till exempel med Jomala Prestgården by och många andra platser på Åland.
Det är märkligt hur ärenden där djur är inblandade verkar inte tas på allvar. Som egendom är det mellan åt mycket strikt tolkat. Jag kommer ihåg från min tid som veterinär med ansvar om djurskyddet när vi beslagtog till myndigheten en fårbesättning, och i väntan på rättegången fick före detta ägare bestämma att fåren som hans “egendom” skulle plötsligt avlivas. Och mellan åt tar man inte egendomskyddet på alvar.
Två gånger under de senaste tiden har en liten yorkshireterrier dödats av en större hund och här har polisen och rättväsendet också “tvättat sina händer”. Incidenten senaste sommaren med hunden som hittades död i havet blev aldrig ordentligt utrett. Myndigheten tog vara på liket, men ingen regelrätt obduktion genomfördes för att fastställa dödsorsaken.
Exempel på nonchalans finns många.
Själv anser jag att djuren ska ha en egenvärde som levande varelse, näst intill med samma rättigheter som människan har.
Djuren skulle vara till exempel egna juridiska personer. Detta har en forskare i Åbo Akademi inte hittat några formella hinder för.
Före valet föreslog jag en förbättring och eventuell en lösning på detta. Under landskapet skulle man bilda en djurskyddsdelegation. Där borde sitta alla parter med verkställighet i djurskyddet: ÅMHM-veterinär, polisen, åklagaren och domstolsväsendet. Djurskyddsföreningen och Producentförbundet borde också vara med. Givetvis skulle delegationen inte behandla enskilda ärenden, övervakande veterinär och domstol är suveräna, oberoende parter.
Delegationen kunde rekommendera strukturerat, effektivt och smidigt samarbete, behandla principiella frågor och söka lagtolkningar, så kallade prejudikat. Delegationen kunde fungera också som kunskapsbank; följa forskning om djurens beteende och välfärd samt ta fram litteratur och arrangera studiedagar. En viktig roll borde även vara att förklara och informera allmänheten om lagar och rättpraxis gällande djurskyddet, annan relevant lagstiftning och djurens roll i samhället.
Landskapsregeringen har i sitt regeringsprogram lovat att se över den åländska djurskyddslagstiftningen, även här kunde delegationen nyttjas vid beredningen eller som “bollplank” och sedan som remissinstans.
Rauli Lehtinen
pensionerad veterinär
