Arealmässig storskalighet vårt drömmål?
Det är så att man kan tappa hakan, då man läser om våra politikers framtidsvisioner för jordbruksnäringen för landskapet Åland. Det är arealmässig storskalighet och relativ ensidighet som gäller som lösenord – verkar det som. Man jämför Åland med medelarealer på gårdarna i Sverige och Finland (45/35 ha/gård). Vi har – kan tänka – en mindre medelareal än dessa. Varför inte jämföra med Tyskland och Frankrike, de har säkert ännu större medelarealer där – om det är det som gäller. Har man alls någon uppfattning om att exempelvis arronderingen i vårt ösamhälle skiljer sig jämfört med andra områdens.
För min del får man gärna vara ”stor företagare”, men jag förvånar mig över att man ser den areellt stora gårdsenheten som den enda lösningen för framtiden för Ålands jordbruk. Åland har idag 547 st. aktiva gårdar (enligt ÅSUB´s statistik för 2008). Om antalet gårdar skall minska till en tredjedel inom en tioårsperiod betyder det att vi har drygt 180 gårdar år 2020. I min föreställningsvärld är inte det ett drömscenario. Hur ser landsbygden ut då? Vill vi verkligen sträva åt det hållet? Skapar vi arbetstillfällen på landsbygden på så sätt?
Min uppfattning är att Åland mycket mer behöver planera utifrån sina egna förutsättningar än utifrån grannarnas, att mera leta fram och se styrkor i det vi har och utgå ifrån det (- självklart inte för den skull blunda för svagheterna). Eftersom vi inte – som jag ser det – kan och kanske inte heller borde ha storskaligheten som enda rättesnöre – borde vi mera intressera oss för att skapa möjligheter för det småskaliga, det unika och också ha det som målbild. Uppmuntra till och skapa förutsättningar för småskaligt och kvalitetsmässigt högtstående livsmedelsförädling (gärna vid sidan om en mera storskalig).
Tänk om folk kommer till Åland för att äta gott och för att köpa med sig hem delikatesser, som man smakat på här och som man förknippar med en trevlig upplevelse. Läste nyligen en intervju med en nordnorsk småföretagare inom livsmedelsbranschen i en dagstidning från livsmedelsmässan Die Grüne Woche i Berlin. Den företagaren marknadsförde sig inte för att kunna exportera produkter från sina hemtrakter. Det har vi ingen glädje av, konstaterade han. Han var i Berlin för att träffa folk och för att få dem att komma till Nord-Norge och äta deras mat där. Då får vi turister till bygden på samma gång. Så kan man också tänka! Eller?
Det förefaller som om man från politiskt håll hos oss sätter likhetstecken mellan stora gårdsenheter – alltså arealmässigt stora – och god lönsamhet. Men det är inte lätt att få försörjning för sin familj idag genom att odla spannmål eller vall på en 25 ha´s gård, det har man säkert rätt i och knappast heller om man storleksrationaliserar till grannregionernas 35/45 ha. Men varför se det som enda utväg för utveckling. Åland är av tradition känt för sina driftiga företagare, som lyckats skaffa sin utkomst genom att stå på ett eller flera ben.
Den egenskapen borde vi uppmuntra. Det är som exempel inte flum att tänka sig att Åland kunde bli ett ställe dit man åker för att äta god mat och som är känt för att här kan man träffa ett stort antal små företagare som producerar unika livsmedel. Idag verkar inte den bilden finnas med på våra politikers jordbrukskarta. Särkoppla areal och lönsamhet och inse att vi har egna speciella förutsättningar som rätt utnyttjade och med kreativitet kan bli en styrka. Att i livsmedelssammanhang utgå från de egna förutsättningarna borde vara en självklarhet. Det är det på många andra ställen i Norden idag.
Ulla Boman
