SÖK
MENY
Som arbetssökande läste jag Erik Schüttens insändare med stort intresse. Det är lätt att rada upp problem – arbetslöshet, samarbetsförhandlingar och otrygghet – men betydligt svårare att vara ärlig om orsakerna och den förda politiken.
Självstyret innebär inte att Åland befinner sig i ett ekonomiskt vakuum. Landskapet verkar i samma makroekonomiska verklighet som Finland och påverkas direkt av den nationella politiken. Ålands ekonomi och klumpsummefinansiering är direkt kopplade till Finlands statsfinanser. När den nationella politiken försvagar tillväxten och skatteintäkterna, får Åland betala priset – och samma politiska logik förs nu fram även lokalt.
Den ökande arbetslösheten sammanfaller med svag efterfrågan, neddragningar i offentlig sektor och en åtstramande ekonomisk politik. Att då avfärda problemen som ”vänsterorienterad symbolpolitik” är inte analys grundad i fakta och statistik – utan ideologi.
Empirisk makroekonomi visar att efterfrågan måste stabiliseras innan investeringar och sysselsättning kan öka. I ett sådant läge är staten den enda aktör som direkt kan påverka den samlade efterfrågan, genom offentlig konsumtion, offentliga investeringar och inkomstöverföringar – finanspolitiska instrument som enligt etablerad teori har störst och mest förutsägbart genomslag i lågkonjunktur.
Sedan våren 2023 styrs Finland av en borgerlig regering som gick till val på finansiellt ansvarstagande, skattesänkningar och jobbskapande. Utfallet är väl dokumenterat. Statsskulden har ökat från cirka 74 procent av BNP våren 2023 till nära 90 procent vid slutet av 2025. Budgetunderskottet 2024 uppgick till cirka 4,4 procent av BNP, utan pandemi, undantagstillstånd eller EU-undantag. Arbetslösheten har ökat och antalet lediga jobb minskat, trots löften om tillväxt och sysselsättning. Under 2025 nådde antalet konkurser i Finland den högsta nivån sedan 1996.
Pandemiåret 2020 förklarar ett underskott på omkring 5 procent, vilket 2024 inte gör. Att skylla dagens situation på regeringen Marin håller inte, när den nuvarande regeringen under normala förhållanden levererat nästan lika stora underskott. År 2021 var underskottet 2,7 procent och 2022 endast 0,8 procent – trots att pandemin då ännu påverkade ekonomin.
Detta är inte ett olycksfall i arbetet, utan resultatet av en ideologiskt rigid ekonomisk linje som förutsätter att skattesänkningar och åtstramning automatiskt skapar jobb – även när efterfrågan är låg. Nationell statistik visar att investeringar främst gått till automatisering och balansräkningar, inte till nyanställningar. Företag anställer när de har kunder, inte när politiker lovar framtida förbättringar från 2027 som ökar statsskulden.
År 2025 var cirka 278 000 personer arbetslösa i Finland, medan antalet lediga jobb låg runt 50 000, vilket i praktiken innebar fem till sex arbetssökande per ledigt jobb. På Åland är arbetsmarknaden ännu mer sårbar. Under 2025 låg arbetslösheten runt 4,5 procent, och officiella uppgifter för oktober visar att det då fanns endast 89 lediga jobb – motsvarande cirka 12 procent av antalet arbetslösa. Med ett begränsat antal arbetsgivare och få lediga tjänster blir konkurrensen om varje jobb hårdare, särskilt för unga och långtidsarbetslösa. När nationell efterfrågan försvagas och offentliga resurser stramas åt, finns det helt enkelt inte tillräckligt med jobb att matcha människor till, oavsett hur systemen är utformade. I ett sådant läge är arbetslösheten ett efterfrågeproblem, inte ett incitamentsproblem.
Det som nu sker på Åland är därför inte helt ett lokalt misslyckande. Det är en lokal konsekvens av en nationell politik som lovade stabilitet och jobb, men i stället levererat högre skuld, stora underskott och fortsatt arbetslöshet. För de flesta människor handlar detta inte om nationalekonomiska modeller, utan om något enklare: hur tryggheten känns i vardagen – och vem som haft ekonomisk makten när den försvagats. Jag ser fram emot konkreta förslag från alla olika håll som tar statistik, praxis och verkligheten i beaktande.
ALYSSA BITTNER-GIBBS (S)
