Är närståendevårdarna vår tids slavarbetare?
Ja, titeln är ganska provocerande, men när man informeras om hur närståendevårdare blir behandlade av myndigheterna, kan man med fog ställa sig den frågan.
Från och med 1 januari 2021 skall KST handha närståendevården för personer under 65 år. Det skulle vara intressant att veta hur man tänkt organisera den i dag obefintliga (men lagstadgade) avlastningen om 5 dagar per månad för närståendevårdaren? I dag existerar mig veterligen ingen avlastning för denna kategori som vårdar till exempel barn och unga. Det finns exempel på att kommunen dragit in ersättningen för närståendevård, när vårdaren blivit sjuk.
Men utan att ordna med någon annan form av vård för den unga personen. Vilket gjort att den sjuke närståendevårdaren fortsatt att vårda, dock utan ersättning. Här har vi ganska många personer, både vårdare och vårdtagare, som ser fram emot att KST nu tar sitt ansvar fullt ut, och avlastningen kommer att skötas av dem på ett bra och professionellt sätt. Idag finns ju varken personal eller lokaler för ändamålet, men jag förutsätter att KSTs budget innehåller det jag efterfrågar.
I hemkommunerna kvarblir ansvaret för närståendevård för personer över 65 år. Inte heller här fungerar avlastningen i dag för alla. Om vårdtagare , på grund av sin sjukdom, lever i förnekelse och anser sig vara fullt frisk, vägrar personen i allmänhet att anta erbjudandet om en plats i kommunens vård de stipulerade dagarna.
I praktiken innebär detta att närståendevårdaren inte får någon avlastning alls, då något alternativ till att den vårdbehövande skulle vistas några dagar på anvisad institutionsplats inte finns. Här borde man från kommunens sida kunna erbjuda omvårdnad i hemmet, så att närståendevårdaren ges möjlighet att till exempel vistas på annan ort några dagar per månad.
Att vara närståendevårdare innebär många gånger arbete 24 timmar i dygnet, mot en ringa ersättning, som dessutom räknas som lön och därför är beskattningsbar. Att myndigheterna tillgodose det lagstadgade behovet av avlastning är därför nödvändigt.
Det finns alltför många närståendevårdare som snart inte längre orkar med sin uppgift, vilket framöver kommer att belasta samhällets resurser ytterligare, när både vårdare och vårdtagare måste tas om hand.
För att tillvarata närståendevårdarnas intressen kommer att bildas en förening på Åland, dit alla som är intresserade av frågan är välkomna som medlemmar.
RUNA LISA JANSSON
