DELA

Är det verkligen dags för åtstramning nu?

Den förutspådda klyftan mellan utgifter och inkomster, som enligt det aktuella antagandet konfronterar landskapsregeringen under det pågående samt följande två år, håller på och framkallar hos vederbörande den vanliga ritualliknande reaktionen: åtstrammning samt nedskärning – till exempel kravet att spara två miljoner euro under pågående och fyra miljoner under de två följande åren görs i ÅHS budget.

Vad dock vore kostnaden av sådana besparingar mätt i annat än pengar? Hälsövårdens syfte är att minimera dödsfall och undvikliga sjukdomar så mycket som möjligt. I vilken utsträckning ska sparkraven få orsaka uppskjutna behandlingar, att resurserna överbelastas eller att tillgängligheten till mer avancerade behandlingsmetoder inskränks?

Om det vore så att besparingskravet uppstått som foljd för den vanliga upp- och nerrytmen i konjunkturens rörelse och därmed visade sig vara möjligt att balanseras under nästa uppsving, då kanske (dock troligen inte ens då) kunde sådana nedskärningar berättigas: Sådant vore ju ingenting onormalt.

 

Dock är ett sådant läge långtifrån det aktuella. Inte bara Ålands utan Europas – till och med världens – ekonomi utsatts på ett fullständigt exempellöst (krigstider undantaget) sätt vilket har gjort all normal budgetering helt otillämplig.

Det hjälper inte alls om åländska politiker väljer att bete sig som om Åland var en isolerad, självförsörjande, enhet medan det är raka motsatsen till det reella läget. Kalla fakta är däremot att landskapsregeringen är inget mera än en agent av den finska statsmakten som ges i uppgift att förvalta Åland utförande de policyerna som omfattar landet i sin helhet och som avgöras av riksdagen.

Antingen hade landskapsregeringen beviljats ansvar för styrning av båda sidorna – både inkomster och utgifter – av dess budget eller (vilket alltid hittills har gjorts) hålls styrning över inkomstsidan inne av statsmakten. I frånvaron av förmågan för att bestämma om egen inkomst alltså att beviljas egen skattebehörighet bibehålls fullständig ansvar för inkomstsidan hos statsmakten. Följden om och när den summan med vilken landskapsregeringen förses enligt överenskommelsen med vilken att utföra dessa uppgift inte räcker till för syftet (som tydligt är fallet i och med pandemins effekter) då måste statsmakten stå för att återställa balansen. Man kan inte få både och.

Dessutom var under tiden landskapsregeringens aktuella förmåga för att påverka sin inkomst på egen hand extremt begränsad utom att det görs genom att det åländska välfärdssamhället ödeläggs. Var detta meningen? Görs detta också i resten av Finland? Åtstrammningspolitik vore ju inte bara rent en klandervärd dumhet i sig utan med hänsyn till att EU är bland de rikaste av alla länder i världen totalt onödiga: Det vore godtycklig självskada.

ROBERT HORWOOD