Är det dags att omvärdera skattegränsen?
En av de saker som har stor betydelse för det framtida åländska företagandet är skattegränsen och förutsättningarna att bedrivaföretagsamhet och exportverksamhet. För att göra det möjligt att bibehålla och utveckla den småskaliga industrin i form av specialiserade familje- och mikroföretag, behövs rimliga villkor. Åländska företag tvingas i dag lägga ned extremt mycket arbete och kostnader på att förenkla logistiken för sin kunder på viktiga marknader som Sverige och Mellaneuropa.
Kraven på registrering och den byråkratiska hanteringen som lever kvar på grund av landskapets status som tredje land skapar en mur som försvårar handeln. Samtidigt konstaterar vi att Tullen i Mariehamn saknar befogenheter i exportfrågor, man har enligt väl insatta källor inte ens tillträde till det aktuella IT-systemet. Det IT-system som företagare hänvisas att använda fungerar ytterst dåligt och liknar närmast ett ”beta”-program. Något som Tullen hastigt satt ihop men lämnat i ett skick som gör det oskäligt svårt för företagarna att använda.
Tillsammans med det oligopol som behärskar fraktmarknaden och upprätthåller en högre avgiftsnivå än i närområdena, uppstår ytterligare hinder och merkostnader för de åländska företagen. Att Åland Post som ägs av LR nyligen drastiskt höjt klareringsavgifterna för tredjelandsimport går stick i stäv med LR:s näringspolitiska roll, där huvudmålet bör vara att göra företagande och handel enklare och förmånligare.
Detta faktum påverkar även generationsväxlingen i näringslivet. Få unga är beredda att jobba med externa kunder och investera i nya marknader på existerande villkor, något som gör det svårt att hitta efterträdare i många åländska företag. En bidragande orsak är också det tunga ansvar det innebär att vara liten arbetsgivare i dag.
Den finländska regeringens och specifikt finansministeriets ovilja att på något sätt förenkla Ålands handel med utvalda länder, exempelvis Sverige, innebär att på sikt isolering och att företag läggs ned när nuvarande ägare och ledare väljer att sluta eller gå i pension.
I förlängningen kommer det att innebära färre arbetsplatser inom teknik och tillverkning, en sektor som står för året runt-sysselsättning och skapar regionalekonomiskt mervärde. Den åländska sysselsättningsstatistiken visar redan en tydlig trend att antalet anställda i den privata sektorn stagnerar samtidigt som antalet egna företagare gått ned under 2010-talet.
Enligt officiell statistik har antalet företagare har minskat med 8 procent och anställda i privata sektorn med 4 procent mellan 2011 och 2016. Eftersom den offentliga sektorn samtidigt vuxit, innebär det att andelen sysselsatta i privat sektor minskat från 63 till 58 procent. Vår uppfattning är att skattegränsproblematiken är en faktor bakom denna utveckling.
Samtidigt konstaterar många konsumenter att färjornas taxfree-priser i många fall är lika höga som ordinarie land priser. Motivet till att upprätthålla skattegränsen för att främja rederinäringen begränsar sig därmed till trafikintensiteten. Nuläget innebär ett stort utbud av avgångar och låga biljettpriser för resenärerna, till skillnad från andra ö-samhällen med gles beställningstrafik.
Frågan som behöver ställas för framtiden är ifall Åland och andra öar gemensamt kan utverka ett nytt system, där man på basen av ett generellt EU-regelverk kan subventionera denna trafik på en skälig nivå. (Svenska statens miljardsubvention till Gotlandstrafiken är ett sådant exempel.) Det skulle avskaffa behovet av skattegränsen och ge även ålänningarna tillträde till den inre marknaden, samtidigt som vi skulle kunna utnyttja e-handelns fulla potential.
Det är därför skäl att börja överväga ifall skattegränsen i sin nuvarande form har något existensberättigande, eller om den kunde ersättas med andra medel. Vår uppfattning är att färjetrafiken inte skulle hotas av en sådan lösning, eftersom Finland logistiskt sett är en ö i Europa som behöver omfattande trafik till Sverige och kontinenten. Resandet mellan länderna är aktivt och etablerat, liksom godstrafikens behov av regelbundna sjötransporter.
Åland borde också på ett tidigt stadium ha sett till att få inkomster från den färjetrafik som tillkom 1999 för att utnyttja skatteundantaget. Hittills är det bara staden och landskapsägda Långnäs hamn som tjänat på trafiken via hamnavgifterna. En generell avgift skulle redan i 20 års tid ha kunnat skapa medel för kompensation av de tiotals miljoner som skattegränsen kostat de åländska företagen och småföretagarna.
FÖRETAGARNA PÅ ÅLAND
STYRELSEN
