Äntligen diskuteras producentansvar
Äntligen börjar det diskuteras producentansvar för konsumentförpackningar lite här och det är verkligen på tiden!
För att få lite perspektiv så skall jag relatera lite bakåt i tid. Principen om att förorenaren betalar, Polluter Pays Principle (PPP) antogs som en av 27 principer vid FN-konferensen i Rio de Janeiro 1992. PPP är det som ligger bakom EU-direktiven om producentansvar för flera olika saker. Det europeiska direktivet om förpacknings- och förpackningsavfall 94/62/EG antogs år 1994. År 1995 gick Finland/Åland med i Europeiska Unionen och då skulle en massa EU-direktiv implementeras med den finländska/åländska lagstifningen. Åland har som känt rätt att stifta egna lagar inom en rad områden och dit hör miljö.
Ålands landskapsstyrelse 1995–1999 ledd av lantrådet Roger Jansson (fs) fick EU-direktivet om producentansvar på konsumentförpackningar på sitt bord och då främst social- och miljöminister, Gun Carlson (c).
Enligt tillförlitliga källor lär Gun ha sagt att här skall det inte vara några ”finnlagar” utan hon fick igenom att Åland skulle anta den svenska modellen. Finland hade tidigare valt en annan väg och de fick använda sig av den lösningen under en övergångsperiod. Det är det här beslutet som har ställt till det hela ändå till dags datum så kanske på tiden att Roger Jansson och Centerpartiet redogör för avsikten med den avvikande lagtexten för jag vägrar tro att enda orsaken är den jag har nämnt? Ville man främja de åländska företagen eller vad var den egentliga orsaken?
Åland fick 10 år på sig att ordna upp producentansvaret för konsumentförpackningar eftersom den nya lagen skulle träda ikraft 1 januari 2007. Jag slutade jobba som ansvarig för kontor, lager och distribution på Sinebrychoffs regionlager på Åland under hösten 2004.
Jag kommer ihåg att vi fick förfrågan om våra förpackningar av troligtvis miljöingenjör Mona Kårebring-Olsson vid landskapets miljöbyrå. Enligt henne så skulle vi bli skyldiga till att redovisa de förpackningar som kom in till lagret men jag sade att det är Sinebrychoff på fastlandet som äger produkterna i lagret och vi säljer inget direkt till konsument bland annat. Det spelade ingen roll var svaret men jag frågade henne men hur skall exempelvis Kantarellen redovisa sina förpackningar för jag nämnde att vi kan ju inte båda anmäla samma förpackningar men svaret var att båda måste redovisa.
Efter det samtalet förstod jag att de inte hade en susning vad de höll på med och jag meddelade Mona att härefter får hon/de kontakta Sinebrychoffs huvudkontor i Kervo. Miljöbyrån har misskött sitt uppdrag som övervakande myndighet på alla punkter som att godkänna PROANS som producentansvarsorganisation, insamla statistik av parter som inte får ha med uppgifterna att göra och till på det sänt uppgifterna vidare till EU som rikta uppgifter för landskapet Åland.
Alla större åländska företag blev nog kontaktade i god tid före lagen skulle träda ikraft och regeringen borde väl också ha informerat företagen om vad som komma skall.
I slutet av sommaren 2006 fick Ålands Handelskammare och dess dåvarande vd Johan Eriksson i uppdrag att komma med en lösning för producentansvaret för förpackningar och landskapsregeringen bistod med 15 000 euro. Fredrik Karlsson anställdes som utredare och konklusionen var att Åland bör bilda en egen producentansvarsorganisation för förpackningar och PROANS bildades. I arbetsgruppen fanns representanter från Mathias Eriksson Ab, Sparhallen, ÅCA, Chips och Ålands Renhållning och kanske någon till.
I november meddelande först Mathias Eriksson Ab att de hoppar av och en kort tid efter droppade resten av och ingen från näringslivet fanns nu kvar cirka en månad innan den nya lagen skulle träda ikraft. I praktiken nonchalerade det åländska näringslivet den kommande lagen i nästan tio år och de agerade enbart under de senaste fyra månaderna.
Det är alltså de stora företagen som ofta prisas för det ena och andra som är de som faktiskt totalt har struntat i både lagar/ansvar och istället överlåtit till de åländska hushållen och kommunerna att ta konsekvenserna för deras handlade både praktiskt och ekonomiskt. Kanske också på tiden att någon av de företag som var med kommer med en förklaring till deras agerande?
Den 1 januari hade alltså Åland ingen lösning för producentansvaret för förpackningar, PROANS hade ingen ägare och Finland meddelade att avvikelsen var så stor så man kunde inte implementera Åland i de finländska lösningarna. Istället ansågs nu Åland vara ett eget ”avfallsland” och skulle härefter redogöra över tillförda/återtagna konsumentförpackningar direkt till EU. Daniel Dahlén tillträdde som vd för Ålands Handelskammare under hösten 2007 och han blev nog direkt medveten om att det hela hängde väldigt löst och att många av Handelskammarens medlemmar inte uppfyllde kraven i den åländska avfallslagen. Den nya oerfarna miljöministern Katrin Sjögren (lib) fick PROANS i famnen och hon fick ingen uppbackning av den inre trojkan som styrde och ställde inom Liberalerna. I efterskott så ser man att hon och dåvarande regering borde ha slagit näven i bordet och krävt av de åländska företagen att nu skall ni sätta det här i ordning så att det uppfyller kraven i den åländska avfallslagen.
Daniel Dahlén och Jan-Erik Rask: det är nog så att det är det åländska näringslivet som skall ordna upp situationen och ingen annan. Första åtgärd skall vara att återföra PROANS till de företag som bildade organisationen och det är PROANS som skall förhandla fram lösningar både gällandet det praktiska och eventuellt även lagstiftning inom sinom tid.
KRISTER A. MARTELL
