Anonym debatt gödslar fegheten
Jag har med intresse följt anonymitetsdebatten och känner en medborgerlig skyldighet att lyfta på rumpan från kökssoffan och bilda flankstöd. Helt enkelt visa på vilken sida jag står. För det öppna, civiliserade samhällets skull.
Att benämna de anonyma messa-spalternas debatt för ”sprakande” är i sanning den mest kreativa och nyskapande omskrivningen jag har hört för detta publika, anonyma klotterplank.
Det finns redan en hyfsad plats för anonyma beskyllningar, stundtals sårande insinuationer eller oblyga frågor om civilstånd: toalettväggen på krogen på lördagnatten efter sju öl. Snabbt, enkelt, gratis. (Det brukar ju gå bra att tvätta bort morgonen efter.)
Anonyma mess hör inte hemma i en tidning med självaktning. En tidning som i övrigt hyllar grundläggande journalistiska principer som att kolla sanningshalten, värna objektiviteten och att låta båda sidor komma till tals.
Argumentet att denna debatt skulle tystna om den inte fick vara anonym finner jag rätt märkligt. Om någon vet något som skulle behöva belysas i pressen så går det ju utmärkt att ringa tidningen och berätta om det, varefter redaktionen kan gå vidare och belysa det i artikelform, med beaktande av källskyddet.
Så åsikterna skulle inte berövas ett forum. De skulle bara få en mindre ljusskygg behandling.
För att göra en snabb parallell till en helt annan miljö: vi bodde förut i Stockholm, i en bostadsrättsförening med ett gäng grannar. För att förbättra husets förenings ekonomi föreslog vi att vi gemensamt skulle röja ur vinden, låta föreningen bebygga den, sedan sälja den och därigenom få pengar och fler hyresgäster. Ett ganska okontroversiellt förslag kan tyckas, som dessutom skulle gynna alla boende lika mycket.
En person i huset tyckte annorlunda. I stället för att ta upp det i en debatt eller i trapphuset öga mot öga låg det en eftermiddag en lapp på hallgolvet, inpetad genom brevlådan. ”Ni kan flytta. Bifogad annons har ett hus med vind.” Och bredvid den handskrivna texten en urklippt mäklarannons på en lägenhet till försäljning.
Det var inget mordhot. Inget utpressningsbrev. Men det var obehagligt. Det kändes olustigt och läskigt att någon som var så arg inte ville visa sitt ansikte, inte gjorde det möjligt att föra ett samtal med. Den personen hade bara kränkt mitt territorium, hamnat på min hallmatta och berättat att han eller hon helst ville att vi skulle försvinna därifrån. Efter det såg jag spöken i alla mina grannar. Trodde att hela huset konspirerade och var till slut övertygad om att hela huset helst skulle röka ut oss.
Vi människor fungerar så, tror jag. Om någon vill oss illa, någon vi inte har ett ansikte till, ser vi potentiella illasinnade i alla. En anonym messaspalt fungerar på samma sätt. Med enda skillnaden att det är ännu obehagligare: ett hallgolv för 28.000 invånare.
Om jag skulle väcka chefredaktörerna mitt i natten och fråga vad de tycker om dessa anonyma insändare – egentligen – tror jag innerst inne att de skulle stöna och säga ”nä, jag skulle egentligen slippa dem.”
Snälla, låt det inte gå prestige i den här debatten. Att gemensamt (eller ensidigt) ändra publiceringspolicy skulle inte visa på svaghet – utan på civilkurage.
En anonym debattkultur förfäktar varken den fria tanken, den skarpa dialogen eller det moderna samhället. Den gödslar fegheten.
Eva-Jo Hancock,
Eckerö Björnhuvud.
