Ännu en byggnad ritad av Hilda Hongell har ryckts bort
Mittemot Vikingterminalen i Västra hamnen har före detta Mariehamns Stensliperis verkstadsbyggnad stått i 115 år. Den första som hade verksamhet på området var svenske stenhuggaren Carl Oskar Lindh, som bland annat färdigställde Nikolai Sittkoffs ståtliga gravvård här i april 1890.
Han kan ha startat några år tidigare. Ett uthus i södra tomtgränsen hade uppförts 1888, sannolikt av Lindh. Apotekare Furstenborg köpte verksamheten av Lindh hösten 1890 och uppförde 1892 ett modernt stensliperi i hörnet av Skillnadsgatan och Havsgatan ritat av Hilda Sjöblom/Hongell.
Huvudsakligen tillverkades gravmonument. För att få råvara arrenderade Furstenborg några berg, bland annat en del av Lotsberget. I början hade han endast fyra anställda men produkternas goda kvalitet gjorde att fabriken fick erkännande och beställningarna ökade. Furstenborg hade även planer på att utvidga företaget och börja exportera gat- och byggnadssten, men anläggningskostnaderna var för höga och det tilltänkta bolaget kunde aldrig bildas.
Furstenborg sålde 1895 stensliperiet till firma Hangö Granit ab varefter det upphörde efter något år.
Maskinisten Erik Gustaf Zetterström startade en mekanisk verkstad och slip på gården 1904. För verksamheten uppförde han en smedja på tomtens västra sida 1903 och en gjuteriverkstad på östra sidan 1906. Smedjan, som finns kvar vid Havsgatan, hade orappade tegelväggar och gjuteriverkstaden var byggd av korsvirke men båda hade inslag av det nya byggnadsmaterialet cocolith. Verkstaden lönade sig dock dåligt och stängdes 1910.
Fabrikören G. Janse från Stockholm startade en fiskkonserveringsaffär i stensliperiet. Men transportkostnaderna för råvaran, som importeras långt ifrån, blev för höga och Janse tröttnade snart och flyttade sin verksamhet till Hangö. År 1912 köptes gården av Viktor Helenius som inredde den gamla smedjan till bostäder och därmed fick plats för många hyresgäster. Under många år har ett café varit inrymt i bostadshuset. En grillbrand i fjol blev början till slutet.
Den 16 januari i år firades Hilda Hongells 150-årsjubileum. En dryg vecka senare började stora stålkäftar gå lös på före detta Stensliperiet. Nu finns bara 49 av hennes 160 byggnader kvar.
100 år gamla föremål brukar per automatik betraktas som historiskt intressanta. Det gäller dock inte till exempel byggnader. En sekelgammal kostym förvarad i en garderob kan därför formellt anses historiskt värdefullare än en jämnårig byggnad, som sedan den uppfördes utgjort en del av samhällets gemensamma offentliga stadsbild.
Staden har blivit fattigare. Frid över minnet.
Folke Wickström
Jerker Örjans
