Angående en egen åländsk socialpolitik
Den 1.4 slutar flera paragrafer i gällande speciallagar om barnskydd, handikappservice, klientavgifter, klientens ställning och rättigheter, utkomststöd, närståendestöd och privat social service att gälla. Det här beroende på att en ny socialvårdslag träder i kraft på fastlandet.
Att socialvårdslagen har reviderats där är ingen nyhet, det har pågått redan i många år. Det är därför oroväckande och allvarligt att Ålands landskapsregering inte har uppmärksammat saken och i tid vidtagit åtgärder för att lösa de problem som uppstår i och med revideringen.
I dagsläget har kommunerna inte fått information om vilka lagparagrafer de ska följa och hänvisa till om dryga två veckor.
Om detta ska tolkas som att landskapsregeringen tar ett ”aktivt beslut” på väg mot en egen åländsk socialpolitik så är situationen bekymmersam.
Landskapsregeringens bevakning av lagar från fastlandet har under en längre tid varit dålig. Det är ingen hemlighet att socialvårdsbyrån under flera års tid har arbetat under hård press och med mycket små personella resurser.
Behövliga åtgärder för att lösa situationen har inte vidtagits. Att i den situationen väcka tanken om att Åland ska stifta egna socialvårdslagar vill vi avråda ifrån av följande skäl:
– Redan i dag är det svårt att veta vilka lagar som gäller på Åland och inte.
– Tjänstemännen konsulterar allt oftare juridisk expertis från fastlandet om hur rådande lagstiftning ska tillämpas. Varifrån ska den sakkunskapen hämtas om Åland skulle ha egen lagstiftning? Landskapsregeringen ger inte längre handledning och råd om tillämpning av lagar.
– Socialvårdslagarna är ytterst komplexa till sin natur. Frågan är om Åland med sin begränsade yta och befolkning kan uppbåda all den kunskap och expertis som behövs för att åstadkomma välfungerande lagar som tryggar befolkningens välfärd och sociala trygghet. När det gäller lagstiftning räcker det inte med vilja och tyckande.
– Om Åland skulle ha egna lagar på området kunde vi inte använda oss av den rättspraxis och de prejudikat som finns på fastlandet.
– Personalen kan inte tillgodogöra sig utbildningar och kurser som ordnas till exempel via Finlands kommunförbund. Hur ska man då kunna garantera kompetensutvecklingen?
– Ålands behörighet gällande lagstiftningen är inte fullständig, den gäller bland annat inte för tvångsåtgärder som finns i en del speciallagar och inte heller gällande besvärsrätten, så det skulle oberoende bli fråga om en dubbel behörighet.
– Erfarenheterna av de egna lagar som har stiftats på Åland är inte odelat positiv. De flesta egna lagar som har stiftats har för kommunernas del främst varit kostnadsdrivande, på grund av högre nivåer på olika stöd, service och rättigheter jämfört med fastlandet. Frågan är hur länge dylikt kan fortgå i den ekonomiska situation som kommunerna och samhället i stort befinner sig i. Också gällande finansieringen av KST finns i dagsläget flera frågetecken.
Innan man börjar fundera på egna lagar bör man tillse att behövlig kompetens och tillräckliga resurser finns för att hålla det nuvarande systemet upprätt inom landskapet. Förutom ovan nämnda argument skapar även KST oro bland tjänstemännen då flera centrala frågor ännu saknar lösning samtidigt som lagförslaget skall behandlas i snabb takt.
Cecilia Berndtsson, avdelningschef, Mariehamn
Erik Brunström, direktör, Ålands kommunförbund
Keijo Sjöblom, socialsekreterare, Lemland
Susann Peltonen, socialsekreterare, Sund/Vårdö
Susanne Lehtinen, socialdirektör, Mariehamn
