ÅMHM sviker smådjuren igen
Artikeln i Nyan måndagen den 27.9 om ÅMHM:s jourverksamhet börjar med frågan ”hur osäkra ska åländska smådjursägare vara sedan styrelsen sagt nej till ett tillfälligt tjänst som smådjursveterinär”. Svaret, grundat på många års erfarenhet, är: mycket. Vi ska vara livrädda för allvarligare sjukdomsfall under jourtid.
Susanne Perander kom med ett ytterst välkommet och väl genomtänkt förslag, som skulle ha kunnat lösa en del av de problem som nu gör att smådjur, särskilt under jourtid inte kan garanteras adekvat vård på Åland. I stället för att lyssna på en person, som verkligen förstår var det brister, väljer dock styrelsen att trolla fram 100 000 euro för en konsultfirma, som nu ska reda ut samma sak en tid, under vilken ÅMHM fortsättningsvis inte på något sätt kan garantera acceptabel vård för smådjur. Låt det gärna sjunka in. Alltså 100 000 euro – för en konsultfirma.
Undrar hur mycket nödvändig utrustning vi skulle kunnat köpa med 100 000 euro? Eller hur många timmar av en smådjurskompetent veterinär? Nu, utan dröjsmål, då vi redan har gått flera år utan att kunna lita på jouren?
Kommer konsultfirman att fråga oss djurägare hur vi upplevt vården vi fått? Vad som hänt, vad som gjordes, inte gjordes, av vem och varför? Kommer de att fråga oss vad vi behöver och upplever som viktigast och hela tiden hålla de lagstadgade krav för akutvård i åtanke? Eller blir det bara utredning grundat på interna anteckningar och åsikter om den egna kompetensen, möjligen begränsad av ännu stramare ekonomiska ramar än förut?
Även om jag stöder Susanne Perander till 100 procent i allt annat, är påståendet att alla anställda är ”oerhört kompetenta” en kraftigt modifierad sanning. De allra flesta är det och gör sitt yttersta då det behövs inom de begränsade möjligheter de har på Zoodiaken, trots att de inte är vana vid akutvård av smådjur.
Ibland har de stått maktlösa i brist på utrustning eller specialkompetens, ofta har de faktiskt kunnat uträtta mirakel trots alla begränsningar. Det är jag oerhört tacksam för. Men Zoodiaken är bara så stark som dess svagaste länk. Så länge man låter personal, vars kompetens i praktiken begränsar sig till avlivning, ha hand om levande djur, hjälper varken bättre utrustning eller en annars så desperat saknad smådjursinriktad veterinär.
Då förblir det fortfarande ren roulette på jourtid, där djurets liv och död, samt mängd lidande det måste genomgå i stort sett beror på vem som råkar ha jour. Och då kan man, i och för sig, lika gärna göda till exempel konsultfirmor med pengar som annars kunde ha räddat liv.
På vilket sätt förbättrar styrelsens beslut Åländska djurens säkerhet och lagstadgade rätt till vård? Hur många år till måste vi vänta, hur många fler djur måste lida och dö innan vi får pålitlig, fungerande jourverksamhet för smådjur hit?
KATJA KOSKINEN
DJURSKÖTARE, HÄLSOVÅRDARE, SJUKSKÖTARE
