DELA

Amerikanska presidentvalet – bara förlorare

Tidigt på lördag morgon satte jag mig på planet via London till Washington D.C. Här i USA är jag med en delegation som under tre dagar följer slutspurten i det amerikanska presidentvalet. Vi följer en rad kampanjaktiviteter i delstaterna runt Washington innan valdagen på tisdag.

USA:s presidentval har betydelse för hela världen, inklusive Finland och Åland, då landet sedan andra världskriget varit den fria världens ledare. Det har inte alltid varit ett enkelt uppdrag. Med ledarskap kommer ansvar och förväntningar, som inte alltid kunnat infrias.

För åtta år sedan var världen, och USA, urtrött på dåvarande president George W Bush som kört fast i krig i både Afghanistan och Irak. Amerikas anseende i omvärlden var på den lägsta nivån sedan Vietnamkriget då Barack Obama steg fram som en förnyare och förändrare. Med sin retorik och karisma tog Obama sitt land och världen med storm. Jag hade själv förmånen att delta då han besökte Bryssel och talade i Bryssels konserthus i mars 2014. Hans tacktal i Chicago på valnatten november 2008, när han blivit vald, är kanske det bästa politiska talet i modern tid.

Men , bara en stund innan det talet, hölls ett annat lysande tacktal. Det hölls i Phoenix, av Obamas motkandidat John McCain. McCain sa i talet: ”Det här är en svår tid för vårt land. Jag lovar honom (Obama) att göra allt i min makt för att hjälpa honom leda oss igenom de många utmaningar vi står inför. Det är naturligt att ikväll känna besvikelse, men i morgon måste vi ha lämnat det bakom oss och tillsammans jobba för att få vårt land att gå framåt igen”.

Emedan George W. Bush var president i åtta år, fick hans pappa bara sitta en fyraårsperiod. George Bush blev utslagen av Bill Clinton. Bilden av Bill Clinton spelandes saxofon på valvakan finns fortfarande på mångas näthinnor. Då Bill Clinton kom in i ovala rummet i Vita huset för första gången fanns ett brev på skrivbordet. Ett brev av George Bush, som Clinton just slagit ut. I det korta, men känslosamma brevet, skrev Bush: ”Du kommer att vara vår president då du läser detta. Jag önskar dig välgång. Jag önskar din familj välgång. Din framgång är nu vårt lands framgång. Lycka till”.

Så uppträder en värdig ”förlorare” – med stil. Att acceptera en förlust i ett val är en viktig del av demokratins grunder och tron på institutioner. Att göra det på ett värdigt och respektfullt sätt visar att ämbetet är högre än en själv, att ingen är oersättlig och att livet går vidare.

Tisdagens val bryter mot alla tidigare traditioner i amerikansk demokrati. Donald Trump har allt annat än stil. För första gången har en presidentkandidat sagt att han kanske inte kommer att acceptera valresultatet om han förlorar, eftersom det är ”riggat”. Sådana uttalanden undergräver respekten för demokratiska institutioner och rättsstaten. Under kampanjen har han skanderat att hans motståndare borde låsas in. Med sina uttalanden har han piskat upp så kraftiga motsättningar och underblåst sådan ilska i samhället att det kommer vara omöjligt att överbygga de klyftorna på onsdag, dagen efter valet, då USA och världen vaknar upp med en ny amerikansk president.

Man må ha hur starka avvikande åsikter som helst och kunna delta i heta debatter. Men, man måste kunna se varandra i ögonen och ta varandra i hand, då dammet lagt sig. Att uppföra sig på ett sådant vis som man själv skulle vilja bli behandlad underlättar det. Man måste kunna ha respekt och gratulera någon, också om den är från ett annat parti, då den har gjort ett bra jobb. Oavsett vinnare lämnar den här amerikanska valkampanjen fler förlorare än efter sig. Det är inte svårt att förstå dem som förlorar tilltron till politiken då kampanjer bedrivs så här. Det känns både tråkigt och ledsamt.

Mats Löfström