Alternativ till Mise finns inte
Avfallsfrågorna upphör inte att engagera. Nu inför kommande val har frågan om MISE åter blåsts upp. Folk med politiska och/ eller privatekonomiska ambitioner går stenhårt in för att profilera sig på MISEs bekostnad. Med ett relativt begränsat antal Anti-MISE-väljares stöd har man också goda möjligheter att få foten in i politiska organ.
Sedan återstår att fortsätta med profileringen, dvs att hacka på MISE och därmed försvåra övergången till ett modernt fungerande renhållningssystem i landskapet. Men frågan är om detta är konstruktivt? Vilka alternativ till MISE finns sist och slutligen?
För inte så länge sedan var det vanligt, att folk i samband med fiskefärder och båtutflykter tog soppåsen till havs och sänkte avfallet där. Även ölflaskor av glas fylldes med vatten och sänktes.
Med vattenrörelserna flöt sedan en del av avfallet senare i land, vilket sönderslagna flaskor och glasskärvor fortfarande vittnar om på många ställen i skärgården. Tillkomsten av ÅPABs obemannade återvinningsstationer innebar en märkbar förbättring. Istället blev avfallsproblemet synligt genom överfyllda stationer och illa sorterat avfall.
Nästa steg i utvecklingen var MISE. Meningen är att genom samordning av kommunernas renhållningsansvar på sikt kunna skapa förutsättningar för optimalt omhändertagande, eventuellt även lokalt där så är möjligt. Vidare måste MISE skapa finansiella förutsättningar för att kunna betala kostnaderna för renhållningssystemet.
Hur skall renhållningsföretagens arbete till den del som inte direkt kan kopplas till en enskild fastighet annars kunna betalas. Alternativet utan en kommunal renhållningsmyndighet är ingen ordnad renhållning alls och då har vi åter soptippen i havet.
MISE startade sin verksamhet under förutsättningar som var de sämsta tänkbara. Över nyårsnatten 2006 fick kommunalförbundet med en så gott som tom kassa ansvaret att få ihop medel till att finansiera stora delar av de åländska hushållens renhållningssystem. Årskostnaden 2006 var beräknad till över 2 miljoner euro, som skulle fås ihop i formen av hushållens renhållningsavgifter. Avgifterna skulle tas ut utgående från medlemskommunernas renhållningsregister, vilka snart efter starten visade sig vara nästan oanvändbara. Ett helt nytt renhållningsregister måste därför byggas upp i rasande fart.
Information om den nya organisationen skulle snabbt ut, vilket resulterade i Sopnytt 1. MISEs hemsidor på internet öppnades o.s.v.
Personalstyrkan var vid igångsättningen en person, dvs verksamhetsledaren. Med andra ord – en helt omöjlig uppgift!
Knappt hade det första informationsbladet publicerats innan MISE utsattes för grova attacker från först Ålandstidningens sida, vilket i sin tur drog igång en lavin av synpunkter från många andra håll. En stor del av kritiken handlade därtill om brister i det tidigare systemet, som MISE i sin tur hade ärvt av kommunerna.
Parallellt med allt detta pågick naturligtvis de aldrig sinande processerna med den i rättssammanhang outtröttlige Carl-Gustav Flink. Försöken att snabbt värva resurser till MISE lyckades inte – delvis beroende på den massiva kritik som organisationen utsattes för redan innan verksamheten hade kommit igång. Situationen var ohållbar! Under ständiga attacker i lokala media skulle hela renhållningssystemet omorganiseras – av en person! Vad som sist och slutligen gjorde det möjligt att fortsätta var att CELOX Ab, som i början av 2006 startade sin verksamhet, åtog sig att ta hand om MISEs telefonväxel och kundtjänst, samt med tillfälligt stöd av en svensk konsult med långvarig erfarenhet av renhållningsfrågor.
Det är ett under att MISE har lyckats med att skapa en grund för ett fungerande renhållningssystem. Käppar i hjulet har inte saknats under den tid som processen pågått. Allting är på plats i dag även om systemet måste finslipas.
Med tanke på profileringsivern hos folk med politiska ambitioner återstår emellertid den viktiga frågan huruvida det finns några konkreta alternativ till MISE. Hur skulle ett alternativt system i så fall se ut?
En återgång till vad som var tidigare är inte att tänka på. Möjligen kan man för att förenkla logistiken införa 8Fack eller 2Fack för alla, men det är i så fall ärenden som naturligt kommer an på MISEs kommunalpolitiker att besluta om.
Frågan om lokalt omhändertagande av brännbart avfall och hushållsavfall är inte heller frågor i sig som har med MISEs organisation att göra. Om kommunernas politiskt tillsatta stämmodelegater beslutar att ta på sig kostnaderna för och riskerna med kommunalt ägda förbrännings- och biogasanläggningar är det naturligt att MISE har att verkställa sådana beslut. Något kategoriskt beslut mot lokala anläggningar har inte diskuterats.
Däremot lämnades de tidigare planerna på en biogasanläggning vilande i avvaktan på förbättrad småskalig teknik, men framförallt eftersom MISEs organisationsuppbyggnad av resursmässiga skäl måste prioriteras. Därtill så tar det lång tid att få igång sådana anläggningar bl.a. som en följd av en tidsödande tillståndsprocess.
Finns det några alternativ till MISE? Om varje kommun inte avser att köra eget race, är svaret nej! MISE är en organisation, som upprätthålls av sina medlemskommuner och det är medlemskommunerna som bestämmer MISEs inriktning.
Organisationens benämning har ingen betydelse för verksamheten så länge som samma kommuner och representanter har den beslutande makten. Även om respektive medlemskommun skulle välja att oberoende av andra kommuner ta hand om sina invånares avfall, har kommunen i alla fall att följa den åländska renhållningslagstiftningen, vilket i sin tur med största sannolikhet slutligen leder till MISE-liknande lösningar.
Jan Westerberg
f.d. verksamhetsledare
