Allt är förgängligt – också gravstenar
Det är med viss bestörtning man vandrar på kyrkogården i Jomala och räknar de fyrtio gravstenar som riskerar att försvinna. De är märkta med grön skylt, som signalerar att underhållet av graven har varit bristfälligt. I detta fall har församlingen per annons meddelat om sin lagliga rätt att utradera dessa gravar om hugade skötare inte anmäler sig. Vanligare är att församlingarna kommunicerar endast med dessa små skyltar nedstuckna i jorden.
Problemet är gemensamt för alla församlingar och orsaken ekonomisk, det har vi förståelse för. Ändå är det just dessa gravar som har det största kulturhistoriska värdet. På kyrkogårdarnas äldsta delar kan församlingsmedlemmar och främlingar låta sig inspireras av inskriptioner, namn, titlar och ornament på mer eller mindre konstfullt utformade vårdar. Graven är ett fönster genom vilket vi betraktar historien. Om de äldsta gravarna försvinner, försvinner en del av vårt kulturarv.
I Mariehamn , som har det största antalet gamla gravar på Åland, har församlingen valt att K-märka, bevara och sköta ett fyrtiotal gravar. Det är ett gott initiativ som kanske kunde tjäna som exempel för andra församlingar. Vid utvidgningen av stadens gravgård söderut inkorporerades gamla, vackra stenar i den nya ringmuren. Ett gott initiativ det med, men nya murar byggs ju inte så ofta.
Om gamla stenar ställs mot existerande murar så gör detta ett mindre värdigt intryck. Utanför Åland har vi sett att gamla stenar och kors, som tagits bort, flyttats till särskilt iordningställda platser och placerats på enkla fundament. De kan stå tätt men det ser ändå fint ut.
I vår bok Ljus över gravgården i Mariehamn föreslår vi att den äldsta delen K-märks. Här finns på ett område som inte är större än 15 x 15 meter ett femtiotal gamla gravar, men det är en modell som kanske inte passar för landsortens kyrkogårdar där gravarna sällan står så tätt. Vi har också föreslagit att församlingen årligen gör upp en lista över gravar i farozonen för utlåtande av museibyråns etnologer och konstvetare.
Kanske det kunde vara en modell för alla församlingar på Åland. Gravar kommer fortsättningsvis att försvinna men risken minskar att värdefulla minnesmärken för alltid förstörs. De utgör en del av vår och stenhuggarkonstens historia.
Beklagligt nog har det vackra järnstaketet runt Jomala och Mariehamns kyrkoherde Erland August Karstens (1839-1883) grav i Jomala alldeles nyligen försvunnit. Det var det enda exemplaret av dylik avancerad gjutjärnsmanufaktur som fanns i Jomala och ett av få på Åland. Det var 130 år gammalt.
Folke Wickström
Jerker Örjans
