Allas rätt till psykoterapi
Den senaste tiden har den psykiska ohälsan bland åländska barn och unga lyfts upp i media. I diskussionen har primärvårdens och psykiatrins tjänster omnämnts. I diskussionen har en viktig offentlig vårdproducent, FPA helt glömts bort.
Vid vård av psykisk ohälsa finns alltså tre steg inom den offentliga vården: primärvården, FPA-stödd psykoterapi och specialistsjukvården som är barn, ungdoms och vuxenpsykiatrin som finns inom ÅHS.
Första steget i vårdkedjan vid psykisk ohälsa består alltså av primärvårdens tjänster i form av behandling av lindrigare problematik och krishantering t.ex. Primärvårdspsykolog. Familjerådgivning är ett annat exempel på en aktör på vårdkedjans första nivå.
Vårdkedjans andra steg är FPA:s rehabiliterande psykoterapi och krävande medicinska rehabilitering för de klienter som är i behov av en längre psykoterapi eller rehabilitering. Denna service finns för de klienter som är i behov av en längre och intensivare vårdkontakt dvs psykoterapi iform av individualterapi eller familjeterapi.
Psykoterapi ges av utbildade psykoterapeuter och man träffar då en klient 1-2 gånger i veckan 1-3 år. Terapi kan ibland ges inom öppenvården eller specialsjukvården men där finns sällan varken personal eller tid för så långa terapiprocesser. Däremot erbjuds ofta stödsamtal för kortare perioder men det är inte samma som psykoterapi men som klient vet man ofta inte skillnaden.
I #metoo kölvattnet blir det ännu viktigare att klienter erbjuds rätt vårdform.
FPAs stöd för rehabiliterande psykoterapi är ett komplement och ett alternativ för de klienter som inte får terapi inom primärvårdens tjänster och specialistsjukvården och för dem som inte ens har varit i kontakt med primärvården utan som via arbetshälsovården blir rekommenderade terapi.
FPAs tjänster har tagits fram för att försäkra allas rätt till vård vid psykisk ohälsa oavsett var man bor i Finland.
På Åland och på ÅHS har man skött en stor del av de klienter som behöver terapi inom primär och specialsjukvården fast de även har rätt till remisser till utomstående experter och terapeuter.
Förutom att det är ett system som kanske inte gagnar klienten innebär det också att den åländska sjukvården utgör en mycket stor kostnad för landskapsregeringen. Även då det gäller rehabiliterande psykoterapi är det FPA och ”fastlandet” som står för kostnader och landskapet skulle spara mycket pengar om dessa rättigheter och möjligheter skulle utnyttjas i större grad.
Det sägs ibland att FPA-stödet inte utnyttjas på Åland då det inte finns tillräckligt med terapeuter på den fria marknaden men det går inte heller att etablera sig i landskapet som terapeut om man inte får klienter med remiss från ÅHS.
Vi skulle vilja uppmana till information, diskussion och åtgärder när det gäller ålänningarnas möjligheter och rättigheter att få subventionerad vård utanför ÅHS.
Maria Sundblom-Lindberg, psykoterapeut
Petra Berg, psykoterapeut
