Alla ålänningar får inte vård på samma villkor och nivå
Nina Fellman avslutar sin utmärkta ledare den 16.10 mycket klokt och mänskligt med ”Politik och pengar är medlet inte målet, och grundfrågan förblir: ett hurudant samhälle vill vi leva i? Inte hur mycket kan vi spara”. I texten finns några uppgifter som vi vill belysa.
Den första är att ”de åländska kommunerna slipper helt kostnaderna för hälso- och sjukvården…”. Detta stämmer inte längre sedan den nya landskapslagen om hälso- och sjukvården trädde ikraft 01.01.2012.
I dag är alla på sjukhus färdigbehandlade patienter kommunernas ansvar, d.v.s. de kroniskt sjuka; demenssjuka, psykiskt sjuka, multisjuka gamla o.s.v. Detta medför självfallet stora utgiftsökningar för de enskilda kommunerna, där dessa vårdtagare bor. Landskapet har genom lagen stängt Gullåsens bäddavdelning (i Riket hälsocentralernas bäddavdelningar) och därmed överfört ansvaret för en stor grupp mycket sjuka invånare till kommunerna och några landskapsandelar för denna sjukvård har inte följt med.
Den tunga palliativa vården (vården i livets slutskede) av de äldre har även den till stor del överförts på kommunerna. Samtidigt har man genom beslut fastställt att alla skall få bo i ett eget hem så länge som möjligt. Detta har medfört att trycket ökat på institutionerna och där vårdtyngden redan stigit dramatiskt, men även minskat tryck på serviceboende de enskilda kommunerna. Institutionsvård och boende i serviceboende är helt olika vårdformer med olika vårdtyngd och -nivåer.
Vården på servicehemmen skiljer sig även mellan kommunerna, alla ålänningar får inte vård på samma villkor och nivå.
Den andra av NF:s skrivningar som vi har kommentarer till är ”psykiatriska avdelningen vid ÅHS, som äntligen bröt isolationen och dårhusstämpel från det gamla Grelsby sjukhus ”. I dag finns inte längre någon bäddavdelning för psykiskt sjuka utan efter genomförd behandling skrivs patienten ut. Den enda vård för den psykiskt kroniskt sjuke som är under 65 år och därför inte hör hemma på institutionerna för äldre är Stiftelsen Hemmet (dygnsavgift 350-400 euro) med sitt begränsade platsantal. För den fysiskt kroniskt sjuke under 65 år finns inga platser alls utan vård måste sökas utanför Åland av hemkommunen och bekostas av densamma.
Den tredje kommentaren har vi till ”Vi, vårt samhälle, är de som tar hand om sina gamla i rena lakan och med värdighet”. På serviceboende och institutioner är med alla dagens sparkrav situationen den att man kan bli lagd för kvällen kl. 15.00, att man kan få upptinad djupfryst gröt till mat, att anhöriga kallas in för att bada en boende då detta behövs och det inte är ordinarie baddag, att man inte får kommer ut på ett helt år, att man måste gör sina behov i kronikerblöja då personalen inte hinner komma på ringsignal, att man måste ligga och vänta till någon kallats in för att lyfta när man ramlat o.s.v. Detta anser vi inte vara värdig behandling och en skam för det åländska samhället.
Det är samma politiker som antog den nya hälso- och sjukvårdslagen som nu på sina stolar som kommunalpolitiker anser att vård och omsorg är för dyrt och vill ge medel som endast räcker till förvaring av våra multi-, demens-, psykiskt- och kronisktsjuka invånare. Förstår de inte vad de inte innebörden i lagarna de antar?
Är det rimligt när en kommundirektör ställer de svagaste i vårt samhälle mot den egna kommunens snöplogning?
Kommunerna och regeringen valde i våras att inte införliva äldreomsorgen i samhällsstrukturreformen. Nu gäller det att stå upp för det beslutet.
NF har alldeles rätt i att det nog är en glansbild av ett samhälle vi ser. Ett Uppdrag Granskning kanske skulle vara på sin plats eller att landskapsregeringen tar sitt fulla ansvar som tillsynsmyndighet. En granskningsprojekt där man titta på allt från sysselsättning, nutrition (i Sverige är, 30% av boende på äldreboendena undernärda), sysselsättning (hur många timmar sitter en äldre ensam på sitt rum och väntar på ingenting?), konditionsträning till hur många dör ensamma.
Låt inte vallöftena om vård-skola-omsorg vara glömda, lev istället upp till dem. Hurudant samhälle vill vi att våra mor-, farföräldrar och föräldrar leva i och hurudant samhälle vill vi bli gamla i?
Var finns det politiska engagemanget hos kommunpolitikerna för äldrevården?
Eva Dahlén (M)
Annette Holmberg-Jansson (M)
