Alkoholkulturen på Åland
Läser i Nya Åland den 25.2.2014 om hur drog- och alkoholmissbrukare på Åland inte ges bostäder och vård. Myndigheter urskuldar sej och socialdirektören påstår att de hjälpbehövande först själv skall skaffa sej jobb och bostad, sen kanske de kan tänkas få hjälp. Bakvänt igen! Har hela Åland fått knäpp?
Då vi för drygt fyra år sen flyttade ifrån USA till Mariehamn slogs vi av hur hela det åländska samhället tycktes fokusera sej på överkonsumtionen av alkohol. Barnen tas tidigt med på kryssningsresor eller supresor. De får lära sej att allt rör sej om taxfree, hur mycket man kan konsumera ombord, men framörallt hur mycket man kan släpa med sej hem. Det här beteendet tyckts vara helt acceptabelt.
Bodde först i en lägenhet på Norragatan. Området mellan lyceet och kyrkan såg pittoreskt ut. Men det visade sej vara allt annat än pittoreskt. Detta var huvudstråket mellan nattklubbarna och hamnen. Nu måste jag berätta att vi i USA bott mitt i en miljonstad i ett mycket “mixed neighborhood” med gängaktivitet och skjutningar som dagliga företeelser. Vi hade valt detta område medvetet och vi stortrivdes! Vi blev aldrig trakasserade. Det fanns en sammanhållning bland dem oss som valt att bosätta oss i detta utsatta område, för att försöka förbättra förhållandena och bland våra grannar som accepterade oss.
På Norragatan i Mariehamn försökte vi ignorera sakernas tillstånd, men det blev till slut outhärdligt. Måste flytta sängarna så de inte stod mot fönstret, efter att helt vanliga, åländska, berusade huliganer försökt krossa fönstrena med gatustenar. Allt sparkade de sönder på vägen hem. De spydde på trottoaren och bajsade i buskarna. De vrålade. En natt ringde det på dörren och en raglande kvinna fodrade att få komma in till vår toalett. Vi släppte inte in henne. Hon slocknade utanför på trottoaren med byxorna nerdragna.
På morgonen hittade vi hennes väska, med pengar och kreditkort utslängda på gården. Jag förde allt till polisen, som sa att de inte hade någon som kunde skriva en rapport. Hade ringt polisen i alla tidigare fall, men fick aldrig någon respons.
Vi försökte förstå oss på denna uppdämnda aggression som tog sej uttryck i förstörelse. Varifrån kom den och varför verkade det så acceptabelt? Inte ens polisen verkade bry sej om det. Man säger att det är finnarna som super – men de har nog lärt sej prata bred åländska mycket skickligt om så är fallet.
Flyttade till Lotsgatan, där vi nu bor. Här är det lugnt. De enda störningsmomentena är sprängningarna som görs för att bygga nya bostadshus omkring oss. Ändå är detta lugnt och skönt i jämförelse med Norragatan.
Det tragikomiska då jag läser tidningen är att Åsub nu skall göra en kartläggning över ålänningarnas kultur- och fritidsvanor. Man borde kanske fundera litet på vilka frågor man ställer. Det är ju allmänt kännt att till och med kulturnämnden i Mariehamn och dess ordförande har haft problem med att hantera alkohol både privat och under representationsresor. Skattebetalarna protesterar inte heller då deras pengar går till alkoholkonsumtion på julfester etc. Också detta accepteras som något helt normalt.
Borde Åsub kanske fråga folk om hur många timmar per vecka av sin fritid de super sej fulla! Att ålänningarna placerar sej högt uppe i statistiken gällande alkoholkonsumtion i Finland och då räknas inte taxfree köpen in—säger ju en hel del!
Sen bestraffar man dem som lärt sej att berusning i vilken form som helst är enda sättet att överleva ifrån dag till dag. Det är det de kan och DÅ är det fel.
Gunilla Björkman-Bobb,
ekonomie magister
