Älgens framtidsutsikter på Åland
Älgen är en ursprunglig art som sedan urminnes tid varit ensamt hjortdjur på Ålandsöarna. Men när de återinförda rådjuren började öka kraftig och vitsvansen samtidigt blev allt vanligare, uppstod en ny situation: älgen var inte längre ensam herre på täppan, nu måste den plötsligt dela på både mat och utrymme med de talrika småhjortarna vitsvans och rå.
Till en början klarade sig älgen bra i skärgården, där rådjurens expansion kom senare och gick långsammare, men på fasta Åland innebar konkurrensen tidigt en märkbar försämring av älgbeståndet. Tillgången på attraktivt- och näringsrikt bete för älgkon och hennes kalvar minskade snabbt på grund av att både vitsvans och rå är förtjusta i samma grönbete som älgarna tidigare varit ensamma om.
Exempel på två näringsrika- och för älgen betydelsefulla foderväxter som nu håller på att försvinna på grund av överbetning, är vårfryle och mjölkört. Framförallt från början av 2000-talet då vitsvansen ökade snabbt och rådjuren samtidigt erövrade skärgården, uppstod även där trängsel och konkurrens om föda och utrymme, med små kalvar och lågt födelsetal som resultat.
Älgen lider dessutom av ett annat problem som inte drabbar småhjortarna, nämligen bristen på sötvatten. En vuxen älg kräver minst tio liter sötvatten per dygn, vilket är svårt att hitta under de torra somrar som nu blivit allt vanligare. Älgen är inte skapt att dricka saltvatten, men bristen på sötvatten tvingar den att dricka det ohälsosamma- och osmakliga salta havsvattnet, och i sökandet efter sötvatten måste den företa långa vandringar över trafikleder och genom bebyggelse, som utsätter den för störning och fara.
Vitsvans och rå kan däremot klara en hel sommar enbart på den vätska som finns i de gröna växter de äter. Bristen på sötvatten drabbar därför älgen mycket hårt, medan klimatet samtidigt ger vitsvans och rå en betydande fördel som kan liknas vid en straffspark. Älgstammens fortsatta tillbakagång innebär att den ganska snart inte kommer att vara jaktbar, medan kusinerna vitsvans och rå kommer att öka i motsvarande omfattning.
Redan nu fälls ungefär dubbelt flera vitsvansar än älgar. Sammanfattningsvis kan älgstammens problem beskrivas med orden: konkurrens om föda- och utrymme, brist på sötvatten, samt otillräckliga ”lugn och ro” områden.
På grund av att vitsvansen under flera år har fredats av flertalet jaktvårdsföreningar, har arten utvecklats så kraftigt att den ganska snart kommer att utgöra landskapets dominerande hjortdjur. Med god avsikt men okunnigt, har dessa jaktvårdsföreningar aktivt bidragit till avslutandet av älgens historia som dominerande hjortdjur på Åland. För att bromsa vitsvansens snabba expansion, är en fortsatt avbyråkratiserad och licensfri jakt nödvändig.
Om vi vill behålla älgen som dominerande hjortdjur måste en omfattande omstrukturering av jakten genomföras: beskattningen av vitsvans och rå måste ökas mycket kraftigt, i kombination med återskapandet av de habitatförhållanden som älgen kräver. Men samtidigt måste vi vara medvetna om att vitsvans- och rå gemensamt producerar mycket större bytesmängder och flera jakttillfällen, än vad en dominerande älgstam förmår.
Utvecklingen går nu snabbt och därför måste vi bestämma om älg eller vitsvans skall bli framtidens dominerande hjortdjur på Åland. Oberoende vilken utveckling vi väljer, ställer den framtida vården av hjortdjursstammarna stora krav på art- och habitatkunskap hos både jägare och beslutsfattare.
JENS HARBERG
