DELA

Äldreomsorgen

Debatten går vidare och det känns viktigt att ha några synpunkter. Tendensen är att vi har många lösningar och åsikter i debatt och politik men när det blir skarpt läge är ställningstaganden inte så klara.

Ibland undrar jag om det inte är ett självändamål att berätta om vad om är fel men att det finns en rädsla att felen skall rättas, då försvinner den politiska grunden. Likaså ställs olika lösningar mot varann, t ex hemvård mot institutionsvård, hyresbostäder mot ägobostäder och det leder till att ingenting händer

Här delas äldreomsorgen i fem huvuddelar, nämligen det egna ansvaret, mer anpassat boende, hemtjänst, esb/institution och vård av dementa/minnessjuka.

Det egna ansvaret speglas tydligt i långvariga och djupgående undersökningar i flera länder där en finsk professor, Miia Kivipelto, (googla gärna) har en ledande roll i sammanställningen av resultaten. De resultaten visar att med goda vanor höjs livskvaliteten, förlängs livet och framför allt kommer åldersymtomen senare, det gäller även demens.

Social samvaro, motion, bra kost, ingen rökning och måttligt med alkohol är huvudparametrarna. En ytterligare intressant iakttagelse är att de här vanorna även påverkar hälsan med åtföljande konsekvenser, alkohol och livsstilsrelaterade sjukdomar står för 30-40 % av vårdbehovet. längre det tar innan vi behöver institutionsplatser desto längre räcker platserna, egentligen ganska enkelt.

Mer anpassat boende har verkligt stor betydelse då de äldre behöver bo med närhet, (gång eller rullatoravstånd) till det sociala livet, cafeer, butiker, läkare, apotek och annan service. I Mariehamn är det i absoluta centrum. De här bostäderna måste hålla en vettig prisnivå.

Till i dag har planeringen misslyckats med eller blundat för kraven. Här har alla Mariehamns partier en möjlighet att visa korten och leverera när nya centrumplanen görs upp. De äldre som kanske inte ens har körkort eller råd att ha bil ställer sig frågande till P-platskraven där underjordiska parkeringar krävs.

Det är också en stor fördel om husen innehåller gemensamma utrymmen för samvaro och sysselsättning, mitt förslag är därför att dessa utrymmen inte skulle räknas bort när byggrätten definieras. Sedan höjs röster för att bygga enbart för äldre men det är inte rätt metod, lyckade försök med blandat boende har varit stora framgångar.

Dessutom, en lägenhet kan nyttjas lika väl av äldre personer som av studerande. Sedan något som jag tycker är en självklarhet, om vi bygger en given standard till lägre kostnad blir både hyran för och priset på lägenheten lägre, vi är också väl medvetna om vad som höjer priserna, stora P-krav, litet antal våningar, bristande konkurrens och inget seriebyggande.

Hemtjänst är ett missförstått område, i debatten sägs att de äldre hellre vill vara på institution än i en otrygg situation med hemtjänst. Det är sant men valet skall inte stå mellan institutionsvården och otrygg hemtjänst. De skall först ha trygg hemtjänst och jag är säker på att det stora flertalet vill vara hemma så länge som möjligt.

Jag tycker också den här bilden är elak mot personalen i hemtjänsten då den i huvudsak fungerar väl. När moderaterna talade med ledningen i äldrevården i Mariehamn fick de frågan, ”om ni skulle få ett riktat anslag på 100 000 €”, till vad skulle ni använda pengarna? Det enhälliga svaret blev hemtjänsten!

Hemtjänsten kan också utvecklas med modern teknik, att hålla kontakt, olika typ av alarm mm kan öka tryggheten och förenkla arbetet. Min teori är att våra institutioner tar hand om personer som med utvecklad hemtjänst hellre var hemma. Därav den platsbrist som verkar finnas trots att Troberghemmet skulle räcka till 2032.

Esb/institution menar jag att vi har ett rätt bra grepp om. Behovet av esb skulle sannolikt minska med lägenheterna som skissas ovan i samarbete med hemtjänsten. De planer som finns för utbyggnader är också rätt realistiska.

Vård av dementa och minnessjuka är nog den stora utmaningen och frågan är om inte en tydligare uppdelning mot äldrevården behöver ske. Det är olika arbetssätt och att blanda klienterna är kanske inte det rätta.

En svår fråga i sammanhanget är om det skall kallas sjukvård och kräver ett större underlag än enskilda kommuner då förutsättningarna för och behovet av vård kan variera mycket med patienterna och deras bekymmer. I det sammanhanget får vi inte heller glömma närståendevårdarna som drar enorma lass i en väldigt svår situation, där har vi starka skäl att öka insatserna.

Sammanfattningsvis ser jag stora möjligheter till att utveckla de här frågeställningarna för att öka livskvaliteten och förbättra omsorgen. När det gäller den egna insatsen och boendet behövs inte heller några betydande insatser från samhällets sida medan fördelarna är stora.

LENNART ISAKSSON

MSM