DELA

Äldreomsorgen splittrad på Åland

Landskapsregeringen föreslår att en ”äldrelag” för Åland antas. Om landskapsregeringen vill visa omsorg om sin äldre befolkning vore beteckning ”Lag om Äldreomsorg” en betydligt lämpligare beteckning, för att på sätt visa intentionen att man bryr sig om den drygt femtedel av befolkningen, som byggt upp vårt samhälle.

Ett problem på Åland är att lagförslaget fortsättningsvis möjliggör att äldreomsorgen ordnas på 16 olika sätt i 16 olika kommuner. Detta har i dag framkommit bland annat genom helt olika former av sociala service och varierande avgifter, beroende på i vilken kommun man råkar vara bosatt. Så uppstår för många olika brukare orättvisa lösningar. Man kan förstå att kommunerna önskar behålla beslutanderätten i en så stor sektor, men inte minst den senaste tiden har visat, att nu gällande vård orättvist drabbar i synnerhet sådana äldre och handikappade, som är i behov av social omvårdnad.

I lagförslaget finns bestämmelser som ska säkerställa att de äldre, oavsett i vilken kommun man är bosatt, ska ha rätt att få service på samma grunder. Servicen ska vara lättillgänglig och innehåll, kvalitet och tillgång ska garantera social trygghet och välbefinnande. Enda möjligheten att åstadkomma detta är dock en sammanslagning av kommuner eller ett sammanförande av även äldreomsorgen under till exempel KST. På så sätt förbättras möjligheten att åstadkomma en jämbördig och lika service oberoende av bostadsort.

En förbättring av äldrerådens ställning är nödvändig, så att äldreråden inte förblir en i huvudsak kosmetisk konstruktion, som inte har någon praktisk betydelse inom planering och utveckling av samhälle och äldreomsorg. Äldreråden bör som i nämnder och kommittéer få en sakkunnig tjänsteman, som fungerar som föredragande och sekreterare vid äldrerådens möten.

Inom äldreomsorgen borde kommunen, liksom inom barnskyddet, se till att de personal, som ansvarar för äldres angelägenheter, har tillgång till den sakkunskap, som behövs i äldreomsorgen. Kommunen eller flera kommuner tillsammans bör tillsätta en expertgrupp, som består av representanter för social- och hälsovården, experter i fråga om geriatri, äldreomsorg och andra sakkunniga, som behövs vid vården av äldre. Expertgruppen kan biträda vid beredningen av ärenden som gäller äldreomsorgen.

Mången kommun och inte minst Mariehamn saknar lämpliga bostäder i centrum för seniorer. Placeringen är viktig inte minst på grund av att servicen finns i centrum i form av matbutiker, apotek, post och sjukvårdsmottagning med mera. Därtill borde äldre fastigheter förses med hiss, vilket på grund av lågt samhällsstöd inte kommit att intressera våningshusägare i någon större omfattning. Om 90 procent av dem som fyllt 90 år skall kunna bo i egen bostad, är det nödvändigt att samhället aktivare planerar för de äldres boende i framtiden. En utredning som Institutet för hälsa och välfärd gjort visar, att man i vårt land inte i tillräcklig omfattning lyckats grunda serviceboende för seniorer i behov av sådant boende. Endast 40 procent av kommunerna har lyckats med detta.

Rabaldret inom äldreomsorgen är ingen nyhet. Vårdläget uppmärksammades redan för flera år sedan, då biträdande justitieombudsmannen noterade stora olägenheter såväl inom den offentliga som inom den privata äldreomsorgen. Eftersom sparsamhet inom äldreomsorgen ansetts eftersträvansvärt, finns det heller inga garantier för att den offentliga omsorgen skulle vara bättre än den som kommunerna köper av privata bolag. Det är nödvändigt att i den nya lagen införa en personaldimensionering på 0,7/vårdad klient, där samtliga arbetar med vårdande uppgifter.

En fungerande övervakning, med åtföljande sanktioner om lagens anda inte genomförs , bör finnas för så att inte samma misshälligheter som nu påvisats i vårt land ånyo uppstår inom vården.

I dag verkar det som om vanvård och synen på våra äldre enbart handlar om kostnader. Systemet har normaliserats till den grad att inte ens normalt engagerad personal ifrågasätter nuvarande människosyn. Personal som intervjuats vid olika vårdinstitutioner i Finland har som sin åsikt framfört, att de inte själva skulle vilja bli vårdade i den vårdinrättning där de själva arbetar.

Det har också visat sig, att anställda inom vården inte vågar påvisa missförhållanden, av rädsla för efterräkningar. Ett tecken som visar att det inte står rätt till inom vården. Men vill kommunerna betala lite för äldreomsorgen, så får man också lite för pengarna. Man bävar inför framtiden.

ÄLDRERÅDET I MARIEHAMN
LEIF JANSSON
ORDFÖRANDE
LISA GUSTAVSSON
VICEORDFÖRANDE