DELA

Ålandskommittén – självstyrelsens arkitekter

Beskrivningen av självstyrelsens tillkomst för drygt 90 år sedan ventileras i känslosamma och till och med fräna ordalag. Föremålet för uppmärksamheten är den så kallade privata Ålandskommittén som i Helsingfors arbetade med en självstyrelselag och nationalitetsgarantier från vårvintern 1918 till hösten 1919. Debatten har bland annat gällt frågan om denna kommitté getts den uppmärksamhet den är värd och om dess medlemmar skall räknas bland kampårens hjältar eller inte.

Det är vår uppfattning att alla skulle vinna på att så mycket som möjligt av skeendet 1917 – 1922 kommer upp till ytan. Vi menar också att den privata Ålandskommittén varit styvmoderligt behandlad i historiebeskrivningen. Dess arbete har visserligen uppmärksammats av professor Göran Rystad i museibyråns årsbok Åländsk Odling 1980 och av Kerstin Laitinen i samma skrift 1998, men de tongivande bland tolkarna av vår historia har inte ägnat den nämnvärd uppmärksamhet.

Det åländska folkets historia Del IV 1808–1920 (2008) nämner den inte; landskapsarkeologen Matts Dreijer nämner den inte i särtycket Den historiska bakgrunden till Ålands självstyrelse (publicerad med anledning av självstyrelsens 50: årsjublieum 1971); Johannes Salminen nämner den bara mycket flyktigt (på sida 94) i sin Julius Sundblom-biografi Ålandskungen (1980); Martin Isaksson nämner den inte i sin Carl Björkmanbiografi (1988); Kenneth Gustavsson nämner den inte i Ålandsöarna en säkerhetsrisk (2012).

Benita Mattsson-Eklund menar däremot 11 januari i Ålandstidningen att den privata Ålandskommittén ingalunda varit bortglömd. Hon påpekar att hemligstämplingen av dokumenten rörande den ”privata Ålandskommitténs” arbete varit bortlyft sedan 1960 och att hon själv skrivit om kommittén i sin bok ”Alla tiders Åland” år 2000. Mycket riktigt, hon behandlar kommittén i en faktaruta (s.318) men endast med orden: ”Samma laguppställning var också stommen i den så kallade Ålandskommittén som ville ha självstyrelse på Åland.” Laguppställningen i hennes framställning är Otto Andersson, Lars Sonck och arkeologen Björn Cederhvarf. Kommitténs pionjärarbete med en självstyrelselag etc nämns inte och flera viktiga medlemmar utelämnas, som till exempel arkitekten Bertel Jung, enligt uppgift hjärnan bakom lagförslaget.

Sundbloms ställning i Ålandsrörelsen är intressant, liksom hans eventuella samröre med den privata Ålandskommittén i Helsingfors. Han var med vid mötet i Folkhögskolan i augusti 1917 men ännu ingen förgrundsfigur. I december samma år var han ordförande för deputationen som skulle överbringa massadressen till högsta vederbörande i Sverige. Samtidigt var han lantdagsman och deltog i sessionerna i Helsingfors under en tid när den politiska situationen närmade sig kaos med revolution i Ryssland och ett inbördeskrig under uppsegling i Finland. Julius Sundblom har beskyllts för sin vacklande hållning mellan separatism och lojalitet mot fosterlandet, men hans agerande förklaras säkert till en del av den svåra position han hade. För många i Finland var han persona non grata under en tid när politiska tvister löstes med skjutvapen. Han om någon i Ålandsrörelsen spelade med livet som insats.

Vintern 1918 blev Julius Sundblom instängd i inbördeskrigets Helsingfors. Enligt Johannes Salminen var han tvungen att odla skägg, hålla sig med hemlig adress och till och med anlägga en släpig gångstil för att inte bli igenkänd, efterspanad som han var som borgare. Detta är samtidigt som den privata Ålandskommittén sitter i Helsingfors och arbetar med en självstyrelselag och nationalitetsgarantier för Åland.

Var stod Sundblom i Ålandsfrågan dessa månader? Han och kommittémedlemmarna kände varandra mycket väl bl.a. från föreningen Ålands Vänner i Mariehamn. Bertel Jung hade ritat folkhögskolan, tillkommen på Sundbloms initiativ. Sonck var något av kung inom finsk arkitektur, såg sig som ålänning och var välsedd och anlitad på Åland. Det är knappast djärvt att anta att Sundblom träffade kommittén för att diskutera Ålands framtid. Stödde han rentav kommittén och tanken på självstyrelse under den här tiden? Det finns sådant som tyder på det.

När Sundblom i inbördeskrigets slutskede, i slutet av april 1918, kunde resa hem till Åland hade Ålandskommittén hunnit så långt i sitt arbete att man den 14 maj kunde överlämna ett första förslag till självstyrelselag till senaten. Sedan fortsatte kommittén under drygt ett år att leverera mer bearbetat material till berörda myndighetspersoner. Det var tack vare detta förarbete som den officiella Tulenheimokommittén på bara två månader kunde prestera ett officiellt förslag till självstyrelse för Åland i december 1919.

Vid återkomsten till Mariehamn var Sundblom mycket försiktig, ja till och med avståndstagande, i sina relationer till Ålandsrörelsen. Otto Andersson var visserligen en av självstyrelseivrarna men månntro man inte ändå kan sätta viss tilltro till hans beskrivning av ett sammanträffande med Sundblom vid den här tiden: ”Under hans (Sundbloms) resa till Åland, det torde ha varit någon av de sista dagarna av april, sammanträffade jag med honom i Åbo, varvid han yttrade: Ålandsfrågan har gått i baklås. Ålands förening med Sverige kan naturligtvis icke numera komma ifråga. Nu gäller det att återknyta förbindelserna med Finland, såvitt detta är möjligt, efter allt vad som passerat.”

När Sundblom hemkommen till Valborg träffade Carl Björkman skall han ha yttrat: ”Sverige skall aldrig få Åland.”
Vi är många som med spänning väntar på Del V av det åländska folkets historia. Månntro den privata Ålandskommittén där intar den plats, som vi tycker att den förtjänar i självstyrelsens historia.
Folke Wickström
Jerker Örjans