Åländska näringslivet är inte svårt att demokratisera
Varför lämnar både fabriksarbetaren och kassörskan demokratin i ombytesrummet innan de går ut på fabriksgolvet eller ut till kassorna? Varför har vi idag demokrati i politiken men inte demokrati i företagen? Kan vi verkligen säga att vi lever i ett demokratiskt samhälle när vi tillbringar 40 timmar i veckan i små ekonomiska ”diktaturer”?
Tänk om det fanns ett alternativ till det privata ägandet av företag och resurser?
Jag tänker absolut inte på det gamla Sovjets statliga ägande av produktionsmedlen, om någon tror det. Tänk ändå om de som faktiskt använder sig av produktionsmedlen tillsammans ägde produktionsmedlen? Det kan låta som ett nära utopiskt koncept, men jag skulle inte hålla med det antagandet.
Så hur kan vi uppnå demokrati på arbetsplatsen? Jo, genom personalkooperativ, som är företag som ägs och styrs av personalen. Det är inte så radikalt som man kan tro. Lars Lindkvist, professor på Handelshögskolan BBS, skriver i debattartikeln ”Alla vinner på personalkooperativ” (Göteborgs-Posten, 25.5.2007) att antalet personalkooperativ ökat i Sverige sedan 1990-talet. Vi här i Norden ligger dock efter i utvecklingen.
Internationellt sett är kooperativ mycket mer populära. I Spanien och Italien finns hela ekosystem av personalkooperativ.
Men vilka är då fördelarna med personalkooperativ? Vad skulle vanliga ålänningar i arbetslivet tjäna på detta?
Jo, personalkooperativ tillåter de anställda att gemensamt bestämma lönerna. Detta har lett till en jämnare lönefördelning i företagen och därmed en högre medianlön bland arbetarna, vilket man har sett i till exempel Mondragón-federationen i Spanien.
Bonusarna, dividenderna och de skyhöga lönerna som normalt gått till vd:ar och aktieägare skulle alltså fördelas på personalen som sedan kan bestämma att återinvestera i företaget. En annan följd av de minskade inkomstskillnaderna är att inkomstklyftorna i hela samhället minskar. De växande inkomstklyftorna vi har idag har lett till och kommer att leda till ytterligare samhällsproblem.
Ordförande för Jämlikhetsfonden, Per Sundgren (första undertecknare), säger i debattartikeln ”Inför ny lag som gynnar demokratiska företag” (Dagens Samhälle, 15.9.2017) att personalkooperativ klarat sig bra konkurrensmässigt.
Han nämner även att det faktum att många av dessa startats på landsbygden inte är ett sammanträffande. I Offerdal och Edsele i Sverige har man gjort tidigare privatiserade välfärdstjänster till medborgarkooperativ när det inte varit lönsamt att driva tjänsterna kommersiellt. Medborgarkooperativ är en typ av personalkooperativ där i detta fall en by gemensamt tar hand om biblioteket, bensinmacken etcetera.
Är detta något vi kan återskapa i den åländska skärgården och på landsbygden?
Byter vi fokus till arbetsmiljön kan vi genast konstatera att personalkooperativ ger de anställda full kontroll över sina arbetsförhållanden. Man kan då tro att produktiviteten blir lidande av dessa förbättringar, men Gunilla Garnolf, tandläkare i ett personalkooperativ, citeras i Lindkvists debattartikel: ”Framför allt har det märkts i ett ökat engagemang. Man ställer upp, både för varandra och för verksamheten. Alla har givit järnet”.
Det är logiskt om man tänker efter. Det är i allas intresse att göra sitt bästa eftersom företagets prestation syns direkt i den anställdas lön. Produktiviteten har visat sig vara högre i personalkooperativ på grund av en ökad känsla av delaktighet, vilket det finns stöd för i både internationella och nordiska undersökningar.
Betraktar man personalkooperativ på en mer samhällelig nivå kan man konstatera att ett näringsliv baserat på personalkooperativ prioriterar samhällets välstånd högre än ett traditionellt näringsliv gör. Styrelsen är helt enkelt inte lika hänsynslöst vinstjagande för ett fåtal individer, istället blir personalkooperativen närmare knutna till samhället som helhet.
I dagens system kan en fortfarande lönsam fabrik stängas och sedan flyttas till ett land med billigare arbetskraft bara för att de privata ägarna anser att vinsterna skulle kunna bli ännu större. Vår chipsfabrik här på Åland hotades med nedläggning för cirka tre år sedan, vilket inte hade hänt med ett personalkooperativ, eftersom företagets anställda då hade behövt flytta med fabriken.
Om fabriken hade lagts ned hade man kunnat omvandla den till ett personalkooperativ om landskapet hjälpt till med kapital till omvandlingen. Att landskapet involverar sig i en sådan situation borde vara självklart om man beaktar den roll chipsfabriken spelar i vårt åländska näringsliv.
Orklas prioritering av vinst framom samhällets nytta visar igen de privata företagens prioritering av ökad vinst framom samhällets välfärd.
Nu när vi förstår vad ett personalkooperativ är kan vi fråga oss: hur får vi detta att fungera på Åland?
Enligt Åsub har vi cirka 2 600 företag. Många av dessa är småskaliga och är därför lättast att omvandla till kooperativ. Det åländska näringslivet är alltså inte särskilt svårt att demokratisera, bara viljan finns.
Per Sundgren med flera skriver i sin debattartikel om hur man i Frankrike har infört förköpsrätt till anställda om företaget de arbetar för ska läggas ned. I Italien åtnjuter personalkooperativ skattemässiga och juridiska fördelar. Sundgren föreslår även i slutet av sin text att förmånliga lån borde ges till personalkooperativ då brist på kapital är ett av de största hindren för etableringen av personalkooperativ.
Särskilt den franska metoden hade kunnat bli mycket relevant för tre år sedan då chipsfabriken på Åland hotades med nedläggning. Jag tycker att våra politiker här på Åland borde göra en seriös granskning av hur man skulle kunna genomföra en liknande politik.
Jag tror att Ålands landsbygd och skärgård kunde tjäna på att starta kooperativ då kommersiella företag inte anser att verksamheten är lönsam längre. Jag tror att personalkooperativ är början till en mer rättvis och human ekonomi där dagens stora och ökande inkomstskillnader inte längre finns.
Jag tror att detta kan vara början till ett bättre samhälle.
FRED ÅBERG
STUDERANDE
