Ålandsfrågan 1917–1921
Av Johannes Eriksson och Wilhelm Virgin
Boken som rubriken avser är mycket fascinerande läsning. En direkt beskrivning av det heroiska arbete som gjordes för att återförena Åland till Sverige. Jag önskar att återge några delar av alla de strapatser som den handfull ålänningar utstod under slutet av första världskriget.
Först lyckades man samla 7135 namnteckningar för återförening till Sverige, utan att väcka ryssarnas misstänksamhet. Denna adress skulle sedan föras till Sveriges konung och riksdag. Den naturliga vägen var över Ålands hav men det var i början av januari och isen hindrade överfart med allmogebåtar. Ryssarna tillfrågades om hjälp och lovade ordna transporten. Tydligen anade ryssarna att det var någonting på gång och en samvetsöm rysse lät förstå att den resan inte skulle sluta i Sverige utan bli deputationens sista. Man lyckades avboka färden och började anordna en resa med tåg runt Bottenviken. Mellan raderna får man ett starkt intryck av att högre makter bistod dessa modiga män som slutligen nådde Stockholm med sitt ärende.
I Sverige gjorde man vad som kunde göras för att bistå Åland i befrielsefrågan, men det fanns för många svåra frågor. Finland motsatte sig Ålands återförening med Sverige. Man hänvisade till och med till fienden Rysslands stöd i frågan. En del finlandssvenskar bad ålänningarna om hjälp för att motstå förfinskning men det var inte något man kunde göra. Remarkabelt nog var det samtidigt finlandssvenskar som drog lans för förfinskning. Något som vi även i dag ofta får uppleva!
Som nog alla minns från historien fortsatte ålandsfrågan både i Paris och London. Trots språksvårigheter kämpade Ålands representanter vidare för sin sak i flera år. Även om viss förståelse fanns var Åland för litet känt av stormakterna för att ta frågan skulle gå enligt ålänningarnas vilja. Man valde den kompromiss som vi idag lever med. Hur den utvecklas får framtiden utvisa.
Harry Lindqvist
