Ålands tillväxt – ett måste
I insändaren ”(Ålands ekonomiska läge/ Fokus bör vara att öka skatteintäkterna)” (24/5) nämnde jag att BNP/capita sjönk med 24 procent åren 2018-2020 till samma nivå som år 1990, före finanskrisen.
Analysen i tilläggsbudgeten visar att landskapsregeringen kanske måste låna 100 miljoner fram till 2025.
Många fokuserar på kostnaderna och säger att de är orsaken till underskottet och hävdar att det fanns ett strukturellt underskott före coronan. Från boksluten framgår dock att årsbidragen var mellan 15 och 28 miljoner åren 2017 till 2019 och väl täckte avskrivningarna. I finansutskottet har vi fått en utredning av landskapets kassamedel (2003 – 2020) och de låg på en jämn nivå från 2013.
2020 hade resultatet blivit ett överskott om 20 miljoner utan coronakostnader om 14 miljoner och ett skatte-ras on 30 miljoner på grund av BNP-raset.
Få har granskat utvecklingen av skatteavräkningen (skatter från Åland) som också ligger till grund för prognosen för upplåningen. Skatterna beräknas nu öka med 30 miljoner/30 procent fram till 2025. Om de bara ökar med hälften, så ökar lånebehovet till 150 miljoner och vi får ett underskott om 25 miljoner år 2025. Då får vi ett strukturellt underskott.
Vi måste ta reda på och förstå vilken tillväxt, som ger denna ökning av skatterna till 2025. Är den realistisk? Hur når vi den?
Landskapsregeringen skriver i tilläggsbudgeten: ”Om intäkterna i samhällsekonomin, framför allt skatteintäkterna, inte långsiktigt kan ökas så är den enda vägen ut ur det strukturella underskottet att minska utgifterna.”
Därför anser jag att de, som enbart fokuserar på kostnaderna har fel. Att radikalt skära i kostnaderna leder inte till tillväxt utan riskerar att BNP och skatter krymper ytterligare istället.
Det är populistiskt att hävda att landskapsregeringen tar lån för driften. Landskapsregeringen måste ta lån för corona-kostnader och ökade arbetsmarknadskostnader och för att skatteintäkterna sjönk. Landskapsregeringen borde faktiskt ytterligare ta lån för att öka tillväxten.
Vi måste se dem som investeringar och inte som lån för drift. De är en skyldighet för en ansvarsfull regering, trots populistiska rop från höger och vänster. Åtgärderna kan vara utbildning, tidigarelagda projekt, stöda nyanställningar, att stöda export osv..
Vi måste uppnå en återhämtning/tillväxt om 30 procent. Annars hamnar vi i situationen ”att minska utgifterna”, alltså att skära i välfärden med yxa.
ÅSUB:s prognos av skatteavräkningen baserar sig på en tillväxt om 5 procent för 2021 och sedan 4 procent per år. Med denna utveckling så kommer vi först 2027 att nå samma BNP/capita som vi hade 2017. Det är en tuff utmaning.
Att minska kostnaderna med osthyvel och fokusera på tillväxt kan leda till ökade kostnader på kort sikt, men förhoppningsvis till tillväxt och ökade skatteintäkter på lång sikt, då ekonomin växer till sin tidigare storlek. Detta utgår även analyserna i budgeten ifrån trots att den inte innehåller några kostnader för åtgärder, som borde ha kommit redan i förra budgeten.
I januari funderade jag om finansminister Roger Höglund (C) skulle ses som Petrus med nycklarna till himmelriket, eller som färjkarlen som tar folk till Hades.
Som triatlet brukar jag säga att man inte kan stanna i en uppförsbacke, då det inte går att starta i en backe. Det enda man kan göra är att sakta farten eller växla ner.
De, som nu vill bromsa i uppförsbacken, utan att ha alternativa avfarter försöker föra Åland in på Road to Hell, som Chris Rea sjöng.
En Ironman bromsar aldrig i en uppförsbacke.
Vi behöver tillväxt/ återhämtning så att skatterna ökar – inte kraftiga nedskärningar.
STEPHAN TOIVONEN
ÅLÄNDSK DEMOKRATI
