Åland står inför ett vägval
Åter en självstyrelsedag är till ända, vilket stämmer till eftertanke. Självstyrelsen har tjänat Åland väl genom åren. Men fungerar den längre? Den senaste tidens händelser får mig att undra. Hur stor anledning har vi att fira denna dag?
Det svenska språket är själva grundbulten i självstyrelsen. Enligt lag ska myndighetsspråket vara svenska men i praktiken fungerar det inte alltid med t.ex. Skatteförvaltningen, Lantmäteriet, FPA m.fl. Och nu bryter även lagens väktare mot självstyrelselagen. Ålänningens vardag präglas av eftersatt service på svenska bl.a. på banker, fackförbund, grossistkedjor, inom rättsväsendet och på internet.
Den största delen av handeln styrs genom Finland vilket innebär att de kedjor som verkar här kräver kunskaper i finska för snart sagt alla jobb. Listan av problem kan göras mycket, mycket längre …
Vi kan ju alltid låtsas som om det inte finns några problem och intala oss att allt är som förut. Uttrycket ”Vi har det ju så oförskämt bra” gällde förr och kanske ett litet tag till. Men vi kan inte stanna tiden, och vår omvärld är stadd i ständig förändring. Så länge Åland hör till Finland drabbas också vi av svenskans tillbakagång. Hela städer som förr var svenskspråkiga är numera finskspråkiga. Det är bara naivt att tro att vi här på Åland skulle vara förskonade. Till det är vår nuvarande självstyrelse alltför tandlös.
Ramlagen är ett förslag att komma till rätta med problemen. Om den råder en närmast historisk enighet över de åländska partigränserna. Emellertid valde Finland att artigt men auktoritärt förkasta de väsentliga delarna av förslaget. Regeringen i Mariehamn behandlades inte ens som en förhandlingspart utan blev överkörd av regeringen i Helsingfors.
För att bibehålla någon form av trovärdighet borde LR sätta ner foten och protestera högljutt mot denna skendemokratiska behandling. Men vad händer? Allt som hörs från landskapsborgen är tystnad. Fast man kan egentligen inte klandra dem. Maktbalansen mellan Åland och Finland är ju som Don Quijotes kamp mot väderkvarnar.
Vart har de lett, alla dessa åratal av förhandlingar, förslag, betänkanden, ”goda kontakter” och ”aftonskolor”? Allt detta verkar bara vara till för att ge åländska politiker en illusion av att vara med och bestämma. I bästa fall leder allt fjäskande till en hissad flagga och några tomma ord i ett festtal.
Jag undrar vad det är för framtid som min son går till mötes. Vi står inför ett avgörande vägval om vi vill att Åland ska vara svenskspråkigt även om ett par generationer. Finland har inte på länge levt upp till de villkor som gett dem suveräniteten över Åland. Därmed borde det vara hög tid att åter avgöra frågan på internationell nivå.
Men vad vill vi egentligen? Fortsätta stångas för svenskan i Finland, återförenas med Sverige eller utropa oss självständiga? Personligen anser jag att vad som helst är bättre än att bara ge upp.
Toni Brandt
