När snabbförbindelsen mellan Kapellskär och Mariehamn försvann var det väl många som såg det som en indragen linje i mängden. Men det är att missa kärnan.
Det handlar inte bara om transporter. Det handlar om Ålands riktning.
Varje försvagad koppling västerut innebär i praktiken en förstärkning av beroendet österut. Och med det följer konsekvenser – inte minst för arbetsmarknaden. När fler verksamheter organiseras via finska strukturer eller dotterbolag ökar också kraven på finska. Det sker inte över en natt. Men det pågår. Och det samtidigt som vi säger oss vilja värna det svenska språket på Åland.
Här uppstår en obekväm motsättning. Åland har verktyg som näringsrätten för att skydda sina särdrag. Men vad hjälper det om de faktiska förutsättningarna förändras i grunden? Om kommunikationerna, förutom skattegränshinder, till Sverige försämras, förändras också spelplanen – oavsett vad lagstiftningen säger.
Färjetrafiken till Åland existerar dessutom inte på en helt fri marknad. Den bygger på särskilda villkor, där skatteundantaget möjliggör taxfreeförsäljning. Det är ett system som ger rederierna nödvändiga och betydande fördelar.
Den självklara motfrågan blir då: vad får Åland tillbaka?
Historiskt har svaret varit tydligt – fungerande och tillförlitliga kommunikationer.
När dessa nu försvagats utan att ersättas är det rimligt att ifrågasätta om balansen fortfarande finns kvar.
Om en linje som Kapellskärslinjen – inte längre är kommersiellt lönsam räcker det inte att konstatera faktum. Då måste frågan ställas om samhället är berett att agera.
Att exempelvis utreda trafikplikt är ett konkret steg. Inte för att rädda en enskild rutt – utan för att säkra en strategisk förbindelse. För i slutändan handlar detta inte om färjor. Det handlar om vilket attraktiv samhälle Åland ska vara.
Ett Åland med starka band till Sverige – eller ett Åland där dessa band gradvis försvagas. Utvecklingen sker ofta stegvis, nästan omärkligt.
Uppmuntrad av Moderaternas ”Det är dags att öppna ett fönster västerut”.
ROLF GRANLUND (ÅF)
