Åland i statsförvaltningens organisatoriska minne
Om fem år fyller den åländska självstyrelsen 100 år. Självstyrelsen är således nästan lika gammal som den finländska självständigheten. På samma sätt som Finland, ville Åland frigöra sig från Ryssland. Men, medan finländarna drömde om självständighet drömde ålänningarna om att återförenas med Sverige.
I takt med att nationalismen ökade i det nya självständiga Finland ökade också, som motreaktion, nationalismen på det enspråkigt svenska Åland. Finlands självständighet från Ryssland innebar inte slutet på Ålandsrörelsens arbete för en återförening med Sverige. Ett år senare, 1918 undertecknade 96,2 % av Ålands vuxna befolkning en petition om utträde ur det nya landet. Finland erbjöd då Åland en autonom status inom republiken. Ett erbjudande som ålänningarna förkastade.
Ålandsfrågan fördes i stället till Nationernas Förbund. År 1921 avgjordes i Geneve att Åland skulle förbli en del av Finland, som en autonom region, men att Finland tvingades garantera befolkningen rätten till det svenska språket, sin kultur och traditioner. På Åland mottogs beslutet med stor besvikelse. Åland ville inte ha självstyrelse, Åland ville på nytt bli en del av Sverige.
Självstyrelsen har dock utvecklat sig väl och idag är nog de flesta ålänningar nöjda med att Åland blev självstyrt. Men, även om Åland idag är annorlunda har de underliggande faktorerna inte förändrats. Finland måste därför fortsätta hålla sina internationellt antagna och ikraftvarande avtal. Här har det tyvärr blivit kärvare och det känns idag som att Åland i högre grad än tidigare måste kämpa med att till statsmakten förklara varför Åland är självstyrt.
I takt med att Finland blivit mer enspråkigt finskt, statsapparaten rationaliserats, tempot skruvats upp, mediefältet förändrats och vardagen globaliserats har kunskapen om Åland och historien kring självstyrelsen blivit allt mer bortglömd i statsmaktens och det politiska systemets organisatoriska minne.
Precis det samma kunde sägas om kunskapen om varför Finland är ett tvåspråkigt land, som också allt oftare glöms bort. Det känns olustigt att svenskspråkiga i allt högre grad måste motivera varför man ska ha rätt till grundlagsenliga rättigheter.
Därför är det välkommet att riksdagens talman under förra veckans – mycket lyckade – Ålandsbesök konstaterade att Ålandskunskaperna i riksdagen behöver förstärkas. Det här gäller dock inte enbart riksdagen utan hela statsförvaltningen, i synnerhet ministerierna.
Det kan inte bara vara Ålands uppgift att upplysa om varför självstyrelsen finns. En självstyrelse som Finland, inte Åland, ville att Åland skulle få. Staten och våra institutioner måste därför ta ett större ansvar för att upprätthålla den gällande lagstiftningen och se till att hålla det organisatoriska minnet i skick.
Det här är framförallt en principiell fråga, men också en praktisk. Våra åländska resurser är nämligen för små för att hela tiden själva kunna serva alla institutioner med information om självstyrelsen. Därför har riksdagen och statsförvaltningen som institutioner – oavsett vem som sitter vid makten – en viktig uppgift i att upprätthålla kunskapen.
För egen del fungerar jag som Ålandsambassadör i riksdagen varje dag. Men det är inte helt enkelt att på kort tid fylla stora kunskapsluckor hos nästan 200 ledamöter och se till att den samtidigt hålls up-to-date. Det effektivaste sättet att göra det är att få kollegor till Åland. Hittills har, om jag räknat rätt, 45 riksdagsledamöter varit på Åland under mandatperiodens drygt första år. Av utskotten har kommunikationsutskottet, grundlagsutskottet och jord- och skogsbruksutskottet hittills besökt Åland. Det här har varit oerhört lyckade besök.
Men för vissa är två hela dagar på Åland inte tillräckligt för att lära sig om självstyrelsen. Detta om man helt enkelt inte vill lära sig. I samband med grundlagsutskottets Ålandsbesök frågade min kollega Leena Meri, varför Åland bara är enspråkigt svenskt. Men det var ingen riktig fråga, eftersom hon redan ställt samma fråga tre gånger tidigare under dagen och fått svar på den. I stället var det ett ställningstagande och ett försök att förtränga historien. Som tur är kan man räkna dessa undantag på bara två fingrar. För regeln har ändå varit att de som besöker Åland blir stormförtjusta i öriket. Därför kommer jag fortsätta ta kollegor och utskott till Åland, även om jag är mycket glad att talmannen Maria Lohela lovat mer draghjälp i arbetet att stärka Ålandskunskapen i riksdagen.
Mats Löfström, riksdagsledamot
