Åland hotas av finsk diktatur
Den finska regeringens beslut att mitt i den hetaste semesterperioden i praktiken stoppa merparten av allt inresande till Finland – och Åland – visar att den politiska ledningen i Helsingfors helt tappat vett och sans. Och detta får särskilt tillskrivas familje- och omsorgsminister Krista Kiuru (SDP), som på ett diktatoriskt sätt tillåts styra och ställa precis som hon behagar utan att statsminister Sanna Marin (SDP) ingriper för att stoppa dårskaperna.
Samtidigt kommer Kiurus agerande inte som någon större överraskning. Beteendet kan ses som kulmen på en allt mer virrig, inkonsekvent, omotiverad och obegriplig hantering av pandemin från regeringens sida.
Dövheten gentemot Åland har genomgående varit total. Oberoende vad våra åländska politiska företrädare med goda argrument för fram har makthavarna i Helsingfors precis som vanligt gjort som de velat.
Medan Åland sjunker allt längre ned i pandemiträsket med rekordhög arbetslöshet och en sönderslagen, till vissa delar förlorad, rese- och besöksnäring förpassas vi ålänningar som fångar i vår pådyvlade självstyrelse som för 100 år sedan var lovad att ge oss så långt gående självbestämmande ett folk kan få, utan att vi utgör en egen stat.
Ålands lantråd konstaterar krasst att de obegripliga inreserestriktionerna från och med måndag inte kan efterlevas i praktiken. Det finns inga resurser. Kaos hotar.
Frågan som bör ställas är hur det ens kan vara politiskt möjligt att införa lagar som få eller ingen kan följa? Eller tillåter vår juridiska doktrin att en regering skapar samhällskaos efter eget gottfinnande?
För Ålands del är den politiska utvecklingen starkt oroande av flera skäl. Kortsiktigt hotas vårt redan hårt prövade samhälle. Långsiktigt visar den finska regeringens egenmäktighet att Ålands självstyrelse inte är vatten värd. Och det bör oroa varje ålänning som värnar vår autonomi.
Att vi ålänningar dessutom tvingas förtulla in alla försändelser, om det än är en tändsticksask, oberoende varifrån den importeras visar det vanvett som nu pågår. Från finsk sida verkar syftet klart: Med restriktioner och överdriven byråkrati och en sakta men säkert urholkad självstyrelse ska ålänningarna hållas i tukt och förmaning.
Medan självstyrelsen skakar i sina grundvalar passar dessutom regeringen på att skicka ut ett ensidigt dikterat förslag till ny självstyrelselag på remiss ”för att vinna tid”.
För Ålands del finns inget att vinna, snarare allt att förlora. Ger lagtinget sitt bifall till det liggande lagförslaget kan det bli sista gången självstyrelselagen revideras och ålänningarna kan säga tack och hej till sin 100-åriga autonomi.
OVE ANDERSSON
