Åland bidrar till kollektiv säkerhet
Historien upprepar sig! När den nuvarande självstyrelselagen processades för ca 25 år sedan utsattes Ålands demilitariserade och neutraliserade status för både verbala och fysiska provokationer.
Åland utpekades som ett allvarligt säkerhetspolitiskt problem och en läsning av till exempel dåvarande presidenten Mauno Koivistos memoarer ger belägg för att det åländska vaktslåendet av status quo gav upphov till negativa reaktioner i Helsingsfors. Det är förstås omöjligt att bedöma i vilken mån uppståndelsen kring Ålands status påverkade revisonen av självstyrelselagen i fel riktning. Klart är dock att den åländska talmanstrion fick ett överraskande nej på sin begäran om att få diskutera bl.a. det framtida ekonomiska systemet med presidenten. Kanske en liten vink om hur sårad människan Koivisto kände sig inför det starka åländska motståndet.
Ändå skiljer sig historien och de nu pågående attackerna på Ålands status åt på ett slående sätt. Medan det under 1980- och 1990-talen handlade främst om militära provokationer i form av uttalanden och aggressiva kanonbåtsbesök, kommer dagens kritik från politiker och forskare. Det är direkt uppseendeväckande att det är Finlands försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) som bidrar till osäkerheten om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön genom att framhålla öriket som ett ”militärt vakuum”. Forskare fyller på med att ”ålänningarna lever i en fantasivärld” och att nuvarande ordning är rena ”vansinnet”. Förhoppningsvis leder presidentens och statsministerns tydliga besked om att ingen omvärdering av Ålands status är aktuell till att lugnet återställs. Eller får vi till följd av sannfinländarnas ras i opinionssiffrorna lov att acceptera mera Ålands-kritik?
Låt mig passa på att berömma det sätt som självstyrelsens företrädare inklusive riksdagsledamoten hanterat den nygamla kritiken på. Politiska veteranen Roger Jansson har dessutom via Facebook på ett föredömligt sätt redogjort för hur begreppet neutralisering ska tolkas och forskaren Sia S Åkermark har tagit tillfället i akt att via HBL och Helsingin Sanomat placera in Ålands status i ett globalt sammanhang. Lysande text och än en gång kan vi citera det gamla ordspråket om att inget ont som inte har något gott med sig! Det finns bara några få saker som återstår att tillägga till den förda debatten. För det första förvånar det mig att Finland inte i högre grad ser Ålands folkrättsliga status som ytterligare en säkerhetspolitisk garanti vid sidan av den kollektiva säkerhet som följer av FN-stadgan och Lissabon-fördragets klausul om ömsesidigt stöd ifall en EU-stat utsätts för ett väpnat angrepp. Genom 1921 års Ålandskonvention har nämligen (minst) nio stater förbundit sig till att vid behov skynda sig till Finlands hjälp ifall Åland utsätts för ett militärt angrepp. Finlands kollektiva säkerhet förstärks alltså via Ålands status!
För det andra är Ålands folkrättsliga status idag av sådan dignitet att hela världen är förpliktigad att respektera denna unika regim. Ålandskonventionens stadgande om att statusen ska bestå oavsett vad som händer i Östersjön i framtiden, har under årens lopp förstärkts av att Ålands internationella ställning bekräftats bland annat. i samband med EU-inträdet 1995.
Harry Jansson
lagtingsledamot (C)
