DELA

Åland är ej längre borgerligt

Den senaste veckans lagtingsdebatter rörande budget och omställningsmeddelande förstärkte diagnosen. Åland lider akut brist på borgerlig politik och den samlade vänsterpolitiken i lagtinget har en överväldigande majoritet. Åland närmar sig ett vägskäl och där jag svänger höger väljer lr vänstersväng.

För mig är nämligen en stor offentlig sektor inget självändamål. Offentliga sektorns storlek skapar för de flesta politiker beröringsångest. Istället är den lätta vägens politik att fortsätta som på samma inslagna spår som igår. Att osthyvla istället för att våga prioritera verksamheter ger inte några strukturella förändringar, det ger istället en allmän kvalitetssänkning överallt, till exempel inom utbildningen.

Det är exakt det vi ser just nu, en lappa och laga politik utan politiskt mod och målstyrning. Landskapsregeringens årsredovisning för 2020 visar att antalet anställningar ökade med 15 stycken jämfört med 2019. Skälen till dessa är säkert goda, men visar ändå vilket ekorrhjul vi befinner oss i.

Att fortsätta med en politik och hoppas på att intäktsökningarna täcker underskotten är inte hederligt mot varken våra företag eller ålänningarna i stort. Istället för att bedriva en politik som överbeskattar Åland, bör vi tillsammans och så fort som möjligt våga definiera den offentliga kärnverksamheten.

Vi måste minnas att dagens offentliga verksamhet har utvidgats enormt mycket, sett till det som anses vara välfärdens kärna. Att politiskt våga göra det är en förutsättning för att kunna bedriva en aktiv arbetsmarknads-, inflyttnings- och näringslivspolitik. Det är också den enskilt viktigaste åtgärden för att uppnå ekonomi i balans. Att förändra detta kräver långsiktiga politiska överenskommelser. Att vart fjärde år valkampanja om vem som har den bästa ekonomiska politiken blir annars kladdigt, speciellt då vi redan nu ser hur svårt borgerliga partier i realtid har att genomföra nödvändiga åtgärder och vallöften.

 

En tydlig arbetslinje bör sjösättas, speciellt sett till vår historiskt höga arbetslöshet, där dessvärre en för hög långtidsarbetslöshet redan före pandemin försämrade möjligheterna till social rörlighet. Drivkrafterna till arbete behöver stärkas och endast så kan vi dämpa effekterna av demografin och endast så kan vi stärka skattebasen. En skattebas som inte bygger på överbeskattning utan att fler bidrar till den.

Till exempel bör landskapsregeringen och kommunerna i samarbete med fackförbunden omförhandla det så kallade Ålandstillägget om ca 9 miljoner euro och som i grunden var ett ”dyrortstillägg”. Jag skulle mycket hellre se ett jobbskatteavdrag som gäller samtliga arbetande ålänningar.

I mina ögon är dagens Ålandstillägg djupt orättvist, då det endast kommer de offentligt anställda till godo. Det skulle vara en av många konkreta åtgärder som finns i en borgerlig verktygslåda för att bedriva omställningen till ett starkare Åland för alla.

JOHN HOLMBERG

LAGTINGSLEDAMOT (LIB)