När Sandra Listherby och Andreas Kanborg lämnar ÅHS styrelse med kritik mot arbetsformerna är det mer än en personkonflikt. De ifrågasätter att viktiga förändringar av sjukvården antecknas till kännedom i stället för att bli föremål för styrelsens aktiva prövning. Kritiken riktas mot styrelsearbetet, inte mot sjukhusledningen.
Ordförande Sara Kemetter har framhållit att ledamöterna borde ha reagerat när budgetramarna behandlades i juni och att genomförandet därefter är en operativ fråga. Visst ska ledningen sköta den dagliga verksamheten. Men innebär det att styrelsen kan nöja sig med information om hur vårdplatser minskas och palliativvården förändras?
En styrelse ska inte vara en passiv mottagare av ledningens föredragningar. Den ska genom frågor, prövning och uppföljning bidra till att verksamheten styrs ansvarsfullt. Det förutsätter en ordförande som kan samla styrelsen kring uppdraget, också när uppfattningarna går isär. Ledamöterna har samtidigt ett eget ansvar att begära besked och föreslå beslut. Vilka möjligheter har de faktiskt haft?
ÅHS brottas med problemen kring Cosmic, personalneddragningar och omstridd beläggningsstatistik. Revisionen har tidigare påtalat brister i styrning och uppföljning. Att begära oberoende kontroll av beslutsunderlag är inte detsamma som att misstro ledningen. Tvärtom måste styrelsen kunna visa att beslut och besparingar bygger på tillförlitliga uppgifter och att patientsäkerheten följs upp.
Demonstrationen för sjukvården visar hur stor oron är. Den avgör inte vilka åtgärder som är riktiga, men skärper kravet på att styrelsen lyssnar på personal och patienter och öppet redovisar konsekvenserna.
Lantrådet Katrin Sjögren har i Ålands radio talat om att avhoppen skadar förtroendet för Liberalerna. Men är inte den viktigare frågan förtroendet för ÅHS och dess styrning? Lantrådet har uppgett att motsättningarna varit kända under längre tid. Vad har landskapsregeringen gjort för att klarlägga problemen?
Socialminister Arsim Zekaj behöver också redogöra för hur landskapsregeringen följer upp ÅHS styrelse. Att han och Kemetter är partikamrater förändrar inte deras skilda offentliga ansvar.
En styrelseledamot som påtalar möjliga brister ska inte behöva väga sitt uppdrag mot risken att skada det egna partiet. Tystnad inför missförhållanden kan skada förtroendet mer än öppen kritik.
Det är inte kritik från enskilda styrelseledamöter som i första hand hotar förtroendet för sjukvården. Det är om kritiken inte tas på allvar, om beslutsunderlagen inte granskas och om ansvarsfördelningen förblir oklar. En fungerande demokrati kräver förtroendevalda som vågar ställa frågor – och en ledning som tål att få dem.
ROLF GRANLUND
