ADHD är ett handikapp
Nya Åland har skrivit om ADHD, bokstäver som för oss som har dem innebär ett liv där enkla saker blir svåra och livets väg kantas av avslutade försök och misslyckanden. Gunnel Svedmyr vid ÅHS/BUP hade haft möjlighet att försöka förklara konsekvenserna av ADHD, men valde att ge medias förenklade bild av ”bråkiga barn”. Det är olyckligt, eftersom Svedmyr är en sakkunnig auktoritet som framför allt skolan och socialen lyssnar på.
Grunden till behandling och en lyckad sådan är i första hand att psykiatrin har kunskap om ADHD. Jag har upplevt att kunskapen om ADHD inom BUP/VUP är föråldrad, att man inte inser omfattningen av och svårigheterna med ADHD och att det finns ett motstånd emot att utreda och behandla ADHD. Det är inte försvarbart att behöva tjata i tio år, att gå obehandlad trots diagnos och kända problem, eller att helt nekas utredning och behandling av sitt handikapp.
Följderna av obehandlad ADHD är välkända och katastrofala både personligen, för anhöriga och för samhället i form av vårdkostnader, produktionsbortfall och även för rättssystemet. Obehandlad ADHD i tonåren gör ofta att man kommer in snett i livet redan från början. Många hamnar i missbruk, en del i kriminalitet. Det blir svårt att behålla ett jobb och människor ställs utanför arbetsmarknaden hela livet. Relationer och familjer går i kras och det händer att barn omhändertas på grund av följderna av sitt eller sina föräldrars handikapp. ADHD är definitivt ingen modediagnos.
Ja, det finns hjälp, Gunnel Svedmark, men varför är den så svår att få? Det är hög tid att avdramatisera ADHD, det är inte hokus-pokus, medicinerna är inte ”knark” och behandlingen behöver inte alltid vara medicinering. Det är värt risken att medicinera några för många än att sätta ribban för högt.
ADHD är ett sedan årtionden erkänt handikapp, mediciner har oftast mycket god effekt. Omkring 250.000 finländare, ca 4-5% av befolkningen (inte 1%, Svedmark) beräknas ha ADHD, ungefär lika många som diagnosticerats diabetes typ 2. För många fungerar livet och vardagen – för andra inte.
Vid vilket annat handikapp skulle sjukvården låta bli att utreda och fördröja eller neka en nödvändig, befintlig och fungerande behandling?
Jan Liljehage
