DELA

95 procent stödde Ålands-rörelsen i valet 1922

Förhoppningsvis har Mats Adamczak inte själv satt rubriken till sitt senaste bidrag i serien ”Vägen till självstyrelse”, publicerad i Nya Åland 12 januari 2018. Att på så lösa grunder dra en så långtgående slutsats som att ”Minoritet av ålänningarna var för återförening med Sverige” borde ingen person som vill kalla sig forskare göra.

Jag vill dock börja med att säga att inte heller jag tror att 96 procent av de myndiga hemmavarande ålänningarna skrev under massadressen i december 1917, och knappast heller den andra namninsamling som gjordes i juni 1919.

Viktigt att påpeka är dock att Adamczak skriver om just massadressen från december 1917, som enligt de flesta uppgifter samlade 7 135 underskrifter (finns dock andra som uppger 7 097 respektive 7 913 underskrifter).

Enligt de samtida källorna var det dock insamlingen i juni 1919 som skulle ha skrivits under av 96 procent av befolkningen. Den samlade 9 733 underskrifter. I inget av de dokument jag läst som publicerades före juli 1919 omnämns siffran 96 procent. Inte heller 9 733 underskrifter lär dock motsvara 96 procent av den myndiga och hemmavarande befolkningen, men det blir i alla fall en högre procentsats än den Adamczak presenterar.

I många texter som skrevs under decennierna efter beslutet i Nationernas Förbund sägs det att det var den första insamlingen som samlade 96 procent av befolkningen, men det stämmer alltså inte överens med de texter som skrevs mellan 1917 och 1921. Det är även angeläget att notera att den första massadressen tillkom under en tid då det var förenat med livsfara att ägna sig åt politisk aktivitet överhuvudtaget.

Mats Adamczak diskuterar skillnaden mellan folkomröstningar och folkadresser. Det är sant att vad vi i dag skulle kalla namninsamlingar omnämndes som folkomröstningar när de genomfördes på Åland.

Begrepps betydelse kan dock ändras med tiden, och jag vill bara påpeka att också Nationernas Förbunds rapportörkommission använder uttrycket ”folkomröstning” (på franska förekommer både ”plébiscite” och ”consultation populaire”), fastän man från åländskt håll beskrev mycket tydligt hur namninsamlingarna gått till.

När man talade om folkomröstning då menade man alltså inte nödvändigtvis de anonyma omröstningar vi tänker på i dag. Viktigt i sammanhanget är också att de åländska ledarna konsekvent efterfrågade en folkomröstning under opartisk kontroll, vars resultat skulle ha varit bindande, men någon sådan genomfördes aldrig.

Adamczak skriver också att han har varit ”skeptisk till att så många ålänningar var villiga att byta fosterland julhelgen 1917”. Implicerar han här att de ålänningar som inte skrev under listorna automatiskt skulle ha sett Finland som sitt sanna fosterland? Jag rekommenderar en titt i nationalismforskningen. 1800- och 1900-talets nationalistiska rörelser började ofta ovanifrån. I Finland var bland andra Snellman, Runeberg och Lönnrot förgrundsfigurer när den finska nationen ”upptäcktes” och känslan av nationell tillhörighet skapades.

Att den finska eller finländska nationalandan skulle ha nått ut till alla ålänningar år 1917 ska vi inte ta för givet. Vi måste också diskutera möjligheten att en del av dem som inte var för återförening eller var tveksamma helt enkelt var likgiltiga inför sin statstillhörighet – opåverkade av både den (riks)svenska och den finska (eller finländska) nationalismen.

Sundblom, Björkman, Eriksson och de andra som var engagerade i återföreningsrörelsen kan sägas ligga bakom det ”nationella uppvaknandet” på Åland under åren 1917–1921. Jag menar inte att ålänningarna då upptäckte sin ”rätta” nationstillhörighet, utan helt enkelt att majoriteten av befolkningen då bestämde sig för att de föredrog den (riks)svenska nationen framför den finska/finländska, och att tillhöra Sverige framför Finland.

Det kan vi se genom resultatet i det första landstingsvalet 1922, då återföreningsrörelsen vann en jordskredsseger med 29 av totalt 30 invalda ledamöter. Jag är medveten om att Adamczak i sin bok ”Den bortglömda historien” från 2015 låter antyda att valet var riggat för att främja den sundblomska sidan. Faktum är dock att Johannes Holmbergs falang hade svårt att attrahera såväl kandidater som väljare.

Oavsett hur det låg till med den saken, kan vi hoppa drygt två decennier framåt i tiden för att se exakt hur länge återföreningstanken levde kvar på Åland. Efter att andra världskriget tagit slut samlades landstinget till en extra session i september 1945. Talmannen Julius Sundblom hade gått bort i augusti, och till ny talman valdes Adamczaks morfar Johannes Holmberg med röstetalen 17–12.

Vid sessionen beslöt landstinget att skicka en skrivelse till den finska regeringen. Skrivelsen var undertecknad av alla ledamöter utom Evald Häggblom och nämnde Holmberg, men båda uttrycker sitt stöd under debatten. Skrivelsen var dessutom riktad till talmannen, vilket förmodligen är anledningen till att Holmberg inte skrev under.

I skrivelsen ber landstinget Finlands regering om att Ålands status ska tas upp vid den kommande fredskonferensen, men det mer eller mindre uttalade målet är återigen återförening med Sverige. Johannes Holmbergs avslutande ord vid sessionen var följande:

”Men dessutom har detta landsting genom sin hänvändelse till Finlands regering om rätt för Åland att bevaka sina speciella intressen vid de Förenade Nationernas råd i London tagit ett märkligt och allvarsmättat steg för att söka trygga Ålands svenskhet och internationella status.

Genom denna åtgärd har landstinget i känslan av sitt ansvar för väljarkåren låtit komma till uttryck en av hela det åländska folket uppburen opinion.

Tills dato har landstinget icke erhållit något svar på sin framställning. Förrän landstinget åtskiljes, anser jag det vara min skyldighet att offentligt uttala landstingets och det åländska folkets förhoppningar, att berörda hänvändelse till rikets regering skall leda till positivt resultat.”

Senaste sommar publicerade Mats Adamczak sin morfars minnesanteckningar fram till år 1933. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen och därmed historien om hur Johannes Holmberg gick från att vara utstött till att väljas till sin forne fiendes efterträdare och därmed inneha Ålands högsta politiska post.

Till sist: Mats Adamczaks texter skulle tjäna på att få mer nyans i analysen och färre löst grundade slutsatser. Det finns också en tendens att se på de historiska händelserna genom nutida glasögon, istället för att se dem i sin historiska kontext och föreställningsvärld. Adamczaks bidrag till den åländska historien är ändå oerhört värdefulla, dels för att det framkommit flera för den stora allmänheten hittills okända fakta, dels för att hans forskning stimulerar intresset för bakgrunden till Ålands status.

Med intresse kan vi även invänta lektor Dan Nordmans bidrag till serien ”Det åländska folkets historia” med fokus på Ålandsrörelsen 1917-1921. Vilken betydelse kommer nutida historieforskning att tillskriva Ålandskommittén och därmed Johannes Holmberg?

Harry Jansson

Svar till Harry Jansson:

Som du antagit har jag inte satt rubriken, men jag har inte heller sagt att Nyan skulle ändra den.

Poängen med artiklarna i Nya Åland är att belysa vad som hände för 100 år sedan, därav skriver jag om den första namninsamlingen det vill säga julhelgen 1917. Tids nog kommer jag till folkadressen 1919 och valet 1922 i min artikelserie i Nya Åland, men här är en liten försmak.

Jansson säger att det är först efter den andra insamlingen som den höga procentsatsen kommer i allmän kännedom.

Det finns dock beskrivet på flera håll och det kan pendla mellan 95 och 96 procent. I till exempel tidningen Åland den 16:e mars 1918 så skriver man så här:

“Omröstningen, som ägde rum den 25 till 29 december 1917, gav till resultat att cirka 95 procent av den infödda till myndig ålder komna åländska befolkningen uttalade sig för Ålands återförening med Sverige.”

Johannes Eriksson själv hävdar i sina memoarer att det skall ha varit 96 procent i den första namninsamlingen.

En förklaring till de olika siffrorna 7 097 respektive 7 913; i decemberinsamlingen så saknades tre kommuner: Kökar, Kumlinge och Brändö. I mars 1918 sändes Brändös och Kumlinges namnteckningar in därav det större antalet. Kökar var aldrig med i den.

Det är egentligen ointressant, för Ålandsrörelsen hävdade redan med de 13 kommunernas namnteckningar att det var 95–96 procent. En av orsakerna till min skepsis är att man dessutom tydligt kan se att det inte är olika personer som har skrivit under.

Det finns många exempel på att en person har skrivit flera namn i namninsamlingen.

När det gäller den andra namninsamlingen som pågick juni 1919, så var det mycket riktigt fler namn, 9 733 stycken. Problemet med den är att originalnamnteckningarna är spårlöst försvunna och de som skötte rösträkningen hörde till Ålandsrörelsen eller arbetade mycket nära svenska utrikesminister Palmstierna.

Det mest intressanta är valet till finska lantdagen några månader tidigare, februari 1919. I det valet fanns inte en enda åländsk kandidat att rösta på och tidningen Åland var dessutom fientligt inställd till valet och därav knappt fanns det någon notis om var man kunde rösta. Trots detta röstade 6 177 ålänningar på fastländska kandidater.

Då blir jag fundersam på hur övertygade ålänningarna var att höra till Sverige. Det tyder väl snarare på att man som ålänning ville hålla båda möjligheterna öppna.

I denna namninsamling så fick man skriva om man var emot återföreningen. En intressant sak är att man i en sammanfattning av namninsamlingen hade “vägrande” istället för emot återförening.

Johannes Holmberg skrev inte under som vägrande, eftersom han under vissa förutsättningar även såg återförening till Sverige som ett alternativ och så resonerade säkert även andra också.

Denna taktik med att använda språket som verktyg användes återigen i valet 1922. Då fick inte Holmbergs parti heta Självstyrelsepartiet utan den enda tidningen på Åland döpte om det till “Icke Åländska Svenska valförbund” och tidningens agenda var tydlig: röstade man inte på Ålandsrörelsen så var man för förfinskning och mer eller mindre svikare och förrädare till det svenska språket.

I valet så var det endast 6 614 som röstade. Det vill säga mindre än deltagarantalet till lantdagen oktober 1917. Detta antal får en åter på att fundera på hur det var ställt med “den hundraåriga längtan”.

När det gäller tiden efter 1922 så har jag tyvärr inte forskat något alls. Mitt fokus är tiden under slutet på 1800-talet fram till 1922. Jag är tacksam för att du håller detta på en seriös nivå.

Du får gärna återkomma med exempel på vilka löst grundade slutsatser som jag har gjort gällande detta. Mitt erbjudande om lunch står fortfarande kvar.

Mats Adamczak