DELA

Viveka kramar kulturarvet

Namn: Viveka Maria Löndahl.
Född: Den 25 april 1971 i Karlstad i Sverige.
Yrke: Landskapsantikvarie, är utbildad medeltidsarkeolog.
Familj: Man Arn-Henrik Blomqvist, sonen Viktor, snart 8 år, plus många bonusbarn.
Födelsedagen: Firas med öppet hus på måndag annandag påsk mellan klockan 14.00 och 17.00.
Antagligen ger hennes arbetsrum oss en rätt god bild av vem hon är – landskapsantikvarien som ser ut som en ovanligt glad sparv, en skör fågel, numera med en rejäl kula på magen.
– Jag har nog landskapsregeringens finaste arbetsrum, påstår hon själv.
Från skrivbordet vid fönstret ser man ut över Tullarns äng och Slemmerns blå vatten. Ovanför sammanträdesbordet hänger en kristallkrona och i glasskålen på bordet ligger en grön dinosarieleksak i plats tillsammans med en grön boll – en installation av sonen Viktor.
Viveka Löndahl har varit så länge på Åland nu att vi journalister lärt oss skriva hennes namn rätt. Nu väntar nya utmaningar. I augusti ska barnet komma.

Värmländska
En höjdpunkt i livet inträffade när Viveka blev landskapsantikvarie 2006.
– Mormor i sin himmel och mamma hemma i Karlstad får väl vara nöjda, säger hon. Båda hade under hela min uppväxt betonat vikten av att ha en utbildning och förklarat hur viktigt det är för en kvinna med ett bra yrke och kunna försörja sig själv.
Mamma var tandhygienist och pappa är oral kirurg. Viveka blev student 1991.
– Min styrka var historia, samhällskunskap, geografi och religion.
När hon talar om barndomen hörs den värmländska dialekten bryta igenom.

Fåraherde
Ett tag var hon inne på att bli radiotekniker, senare radiojournalist. Men så satte hon sig på en föreläsning om medeltidshistoria och bestämde sig bums. Det var arkeolog hon ville bli.
– Jag har alltid velat känna av saker rent konkret, inte bara läsa om dem i böcker. Det förklarar kanske varför jag redan när jag gjorde mitt specialarbete i svenska på gymnasiet om isländska sagor åkte för att arbeta som fåraherde för att få uppleva det isländska landskapet under flera veckor.
Via Lunds universitet och en tid som Erasmusstipendiat i York i Storbritannien gick sedan färden till Åland och en grop utanför Kastelholms slott.
– Typiskt kvinnligt sökte jag en assisterande utgrävningsstjänst, men fick sedan efter uppmaning med påminnelser om min utbildning och kompetens, tjänsten som grävledare, ett av Ålands mest eftertraktade jobb med 200 sökanden.
Viveka fick det.

Vårda kulturarvet
Hennes första uppdrag var utgrävningar som gjordes på platsen där porthuset står i dag, senare deltog hon i grävningar i Brännklintstornet och var projektledare för arbetet med Bomarsund.
– Jag blev väl emottagen på Åland och trivdes bra på Prästö, där jag bodde i tio år.
Det var några stormiga år på museibyrån i början av seklet. 2005 blev byrån av med tio tjänster
– Jag har en fantastisk personal. Vi brinner alla för våra frågor, det är ett kall att vårda kulturarvet, nästan jämförbart att vårda människor. Så – alla är kanske inte världsbäst på att arbeta i team, i stället är var och en specialiserat på sitt.
Nu är det mer lugnt på jobbet, förstår vi.
Som landskapsantikvarie ansvarar Viveka för en arbetsplats med uppåt 80 personer sommartid.
– Alla sitter inte vid skrivbord. Tvärtom. Utomstående tänker kanske inte på att vi har 130 byggnader att ta hand om. Vi servar 100 000 turister, vi har egen producerade utställningar; vi arbetar med dokumentation. Jag jobbar själv mycket med strategiska frågor, som investeringar, budget och personalfrågor. Och så är jag föredragande.

Inte frysa tid
I grunden bottnar hennes arbete, att vårda det åländska kulturarvet, i två motpoler, tillgänglighet och autensitet. Det gäller att bevara det som ska bevaras och bevara det på rätt sätt. Det gäller också att veta att det som sparas är äkta, att det bevaras på ett sådant sätt att det också fortsättningsvis är äkta.
Kan man fastna i det gamla?
– Jo, vi ska inte frysa tiden. Det är inte meningen. Men det är viktigt att bevara genuina miljöer för eftervärlden. Vi ska ta ansvar för ett hållbart samhälle och generationer framåt. Alla stränder kan inte exploateras, turisterna vill inte se några betonggetton på Åland.
Äganderätten är stark här på Åland?
– Ja, men det finns en charm i det också. Får man inte göra vad man vill på sin egen mark? Åsikterna är starka, engagemanget är positivt. Allt ska förhandlas och resultaten kanske man först ser flera år efter ett beslut. Ibland kan det kännas frustrerade att inte bli klar, men då tänker jag på citatet ”Rom byggdes inte på en dag”.
Hur går det med Långbergsöda?
– Jag är övertygad om att vi kommer till en lösning i den frågan. Nu handlar det mest om ersättningsnivåerna.
Sista frågan är svårast – vad är då kultur egentligen?
– För mig är det ett brett område. Fotboll är kultur, och mat. Det som gör oss till människor är kultur. Trädgårdsskötsel är kultur, och att bygga en motorcykel kan vara kultur. Allt som får oss att tänka. Det är kultur.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax