”Tufft jobb med unga döende patienter”
Fakta/ Sirpa Eriksson, 50 år
Namn: Sirpa Eriksson, född Hakakari.
Född: den 17 oktober 1959 i Nurmijärvi.
Bor: i Jomala Vargsunda.
Yrke: lagtingsledamot, tjänstledig socialkurator vid ÅHS.
Familj: maken Roger, döttrarna Elina 15 år och Alicia 11 år samt kaninen Mussu.
Intressen: familjen, resor, skogsarbete, gå på teater och åka skidor.
Födelsedagen: är bortrest.
Trädgårdsodlare blev hon inte, Sirpa Eriksson. Fast hennes mor föreslog det. Men hela sin barndom och ungdom arbetade Sirpa i sin mors jordgubbsodlingar. Först sålde hon jordgubbar på Salutorget i Helsingfors, men vid 15 års ålder fick Sirpa ansvaret för jordgubbsförsäljningen på torget i Lojo.
– Jag hade ansvaret i tio års tid. En dag sålde jag 1.000 liter jordgubbar. Man kan nog säga att jag var superbra på att sälja eftersom jag är så social och har lätt för att prata med folk.
Fadern var skogsingenjör och Sirpa fick tidigt vara med och plantera skog.
– Jag planterade skog redan som 12-åring och nu har jag fått visa mina döttrar träden, då flickorna i sin tur var med och planterade skog på samma ställe med mig och Roger.
Tidigt karriärval
Men Sirpas håg låg inte åt odlingshållet. Redan som 15-åring visste hon att hon ville bli socialarbetare. Efter studentexamen 1978 sökte hon in till Åbo universitet för studier i statsvetenskap.
– Tanken var att studera socialpolitik som huvudämne, men jag kom inte in.
Då vände sig Sirpa mot Sverige. Men hennes svenskakunskaper var inte de bästa så hon arbetade först ett halvår som städare på Uppsala sjukhus och förbättrade sina språkkunskaper. Sedan sökte hon in till Socialhögskolan i Umeå. I januari 1985 tog hon sin examen som socionom.
Efter diverse jobb i Sverige flyttade Sirpa tillbaka till Finland och Helsingfors. Hon började som socialarbetare på Aurora sjukhus.
– På en av mina avdelningar fanns AIDS-sjuka patienter. Det var ett mycket tufft jobb med unga döende patienter, som samhället var rädda för. Det var inte ovanligt att HIV-patienter blev mobbade på arbetsplatserna och till och med uppsagda. Jag hjälpte dem med all den juridiska kunskap jag hade och som jag skaffade vartefter.
Hittade sin man på Arken
Men hur kom du till Åland?
– Sommaren 1989 gjorde arbetsplatsen en kulturresa till Åland. Jag hade aldrig varit till Åland förut och det gick som det brukar, jag träffade min blivande man Roger vid Arkens bardisk.
Sirpa hade tur, Roger studerade i Helsingfors och paret kunde fortsätta träffas.Efter ett halvt år blev Roger färdig och flyttlasset gick till Mariehamn. Först bodde de hos Rogers föräldrar för att spara ihop till sin bröllopsresa.
– Vi gifte oss 1991 och åkte på en 8,5 månaders bröllopsresa jorden runt. Det var helt fantastiskt. Vi var till USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Indonesien, Malaysia och Thailand. Det var inte helt lätt att komma tillbaka som socialarbetare till Åland när jag hade sett hur fattigt det kunde vara i Asien.
Handikappfrågor intresserar
Sirpa har har haft många olika jobb inom den sociala sektorn på Åland. Sin längsta anställning har hon haft som socialkurator på Åland, men för tillfället är hon tjänstledig för att sköta sitt lagtingsuppdrag.
– För det mesta har jag arbetat med handikappfrågor på rehab-avdelningen. Jag har alltid velat arbeta med handikappfrågor och har alltid haft handikappade vänner.
Varför blev socialarbetaryrket ditt kall?
– Jag vet inte. Jag tål inte orättvisor och om jag ser någon sådan så måste jag ingripa.
I sitt nuvarande arbete i lagtinget är det social-, hälsovårds- och integrationsfrågor som engagerar Sirpa mest.
– Det är mycket viktigt att stöda barn med andra modersmål. De ska vara glada över sin egen kulturella identitet, inte skämmas för dem.
Stöder tvångssvenska
Sirpas döttrar är tvåspråkiga, de talar både finska och svenska flytande. Själv tackar hon tvångssvenska för att hon kunde bli socialarbetare.
– Jag hade svårt i skolan, speciellt med språk. Jag hade villkor i svenska och jag sade till min lärare: ”Jag kommer aldrig att behöva svenska i mitt liv”.
Men Sirpa blev tvungen att lära sig svenska för att kunna förverkliga sin yrkesdröm. Arbetet i Sverige innan studierna i Umeå aktiverade hennes passiva ordförråd.
– Jag är definitivt för tvångssvenska. Om man frågar en 12-13-åring som kämpar med språket så väljer han eller hon den lättaste utvägen. Man vet inte som ung vilka dörrar man stänger om man läser lite språk.
Arbeta i ett u-land
Sirpa har ännu en dröm att förverkliga.
– Jag vill arbeta i något u-land, till exempel i Indien. Och det kommer jag att göra. Jag har inte haft möjlighet tidigare när barnen varit små, men jag har tagit reda på vilka olika organisationer det finns.
Det passar bra med Sirpas motto som är: ”Man skall försöka förverkliga sina drömmar. Tänk inte ”sedan”, gör det NU!”
Men för tillfället är det lagtingsarbetet som tar mesta av Sirpas tid. Hemma i Jomala Vargsunda tar hon igen sig i soffan, helst med kaninen Mussu i famnen.
