Sportig sjöfarare som bowlar
SVEN BJÖRKQVIST 80 år
Namn: Sven Björkqvist.
Född: den 14 februari 1927 i Saltvik Bertby.
Bor: på Badhusgatan i Mariehamn.
Yrke: pensionerad sjökapten.
Familj: hustrun Gretel f Häggblom, fyra barn och fem barnbarn.
Födelsedagen: firas endast inom familjen, han önskar ingen uppvaktning.
Sju Vasalopp har han skidat och många Kanonlopp och några Getalopp har han också bakom sig, den sportige sjöfararen Sven Björkqvist i Mariehamn. Han har alltid varit mycket idrottsintresserad och under sina många och långa år till sjöss var sjömansidrotten viktig för honom.
– Nu bowlar jag ofta, litet väl ofta, säger han och ser glad ut. Jag ser från köksfönstret när kamraterna går till Idrottsgården och då blir jag frestad.
Och det tar honom bara ett par minuter att kvista över, han bor ju så nära till.
Till sjöss
Han växte upp i en syskonskara på sju i Saltvik Bertby, alla fyra bröder for tidigt till sjöss och tre blev sjökaptener. Själv var Sven bara fjorton år när han for ut första gången 1941 med en saltviksgaleas som hette Hertta. En morbror var skeppare så han var trygg ombord, sin ringa ålder till trots.
Sedan blev det sjöpraktik på olika fartyg och 1944 kom han i tjänst hos Rederi Gustaf Erikson.
– Jag var ute i 30 månader på Avenir, minns han.
Det var en lång tid, men sedan blev det skolgång i Mariehamn och styrmansbrev i handen 1949. Överstyrman blev Sven Björkqvist 1950 och två år senare var han färdig sjökapten.
I 44 år tjänade han troget samma rederi och många blev fartygen han tjänstgjorde på. Som befälhavare var han verksam i 25 år och från 1982 till pensioneringen 1988 förde han Andersö.
– Jag kanske hade fortsatt som vikarie någon resa, men tiderna förändrades och det blev ont om jobb, säger han.
Flydde över fjällen
Har du varit med om något haveri eller olyckstillfälle under dina år till sjöss?
– Nej inga haverier, men nog olyckor där personer har omkommit, säger han.
Under krigsåren hörde Sven Björkqvist till de åländska sjömän som hotades av internering i Norge. När fartyget ss Lovisa låg vid Saltfjorden, inte långt från Bodö i Nordnorge, flydde Sven tillsammans med fyra kamrater från fartyget.
Det var den 8 september 1944 den långa flykten över fjällen började. I sex dygn fotvandrade de i snö och is och fick sällskap med ett blandat gäng, en norsk motståndsman, en tysk desertör och två ryssar som hållit sig gömda.
– Vi trodde vi skulle bli skjutna på fjällvidden när vi såg att de hade vapen, minns han. Men det gick bra.
I Jokkmokk togs de sedan om hand av svenskarna och därefter kom han hem till Åland.
– Men efter bara en vecka hemma for jag ut på GE:s Alden som förde monteringsfärdiga byggnader i sektioner från Finland till andra länder i Europa, berättar Sven.
Som befälhavare på GE:s Gregersö tjänstgjorde han i elva år och gick då mest på Kanada och Nord- och Mellanamerika, med Degerö gick traden på Sydamerika.
– Det var långt och dyrt att resa hem så jag var 25 månader i ett sträck på Degerö, berättar Sven Björkqvist. Vår dotter var ett år innan jag fick träffa henne.
Sportig
Ända sedan skoltiden har idrott varit ett stort intresse, särskilt friidrott. Som pensionär började han träna på allvar, skidade om det fanns snö, skrann eller löpte, beroende på väder och före.
– Man måste ju ägna sig åt något, inte bara sitta på en stol, säger han och skrattar.
Vanligen skidade han cirka 500 km före ett Vasalopp, men ett år när det saknades snö hann han bara träna 35 km på skidor. Sammanlagt har han sju gånger skidat Vasaloppets öppna spår sedan han blev pensionär.
Som nybliven pensionär började han också bowla och spela minigolf. Det är två sysselsättningar han fortsättningsvis roar sig med.
– Bowling har blivit väldigt populärt, båda för gamla och unga, konstaterar han. Vi är sex gubbar i 80-årsåldern som bowlar.
Han tycker det är trevligt att träffas och spela, men även att åka och tävla med lag i Sverige.
– Vi är nog ganska bra, säger han leende, på tal om tävlingsresultat.
– Jag har bara två minuters väg till boulespelet också, men man hinner inte med allt, konstaterar han och tillägger att minigolfen också har tagit sin tid.
Skötseln av hus och gård ger sysselsättning, liksom litet föreningsliv och kontakten med barn och barnbarn. Sommarstället i Finström Bamböle är inte lika viktigt längre, där vistas den yngre generationen mera nu för tiden.
– Jag har en bra familj och en duktig hustru, vi hjälps åt och då går det bra.
