Rotad på Åland – med skånsk dialekt
Namn: Hans-Erik Persson.
Född: 23 januari 1950 i Skegrie utanför Trelleborg.
Bor: I Lemland Flaka.
Gör: Har varit skolföreståndare i Lemland sedan 1989. Blir snart pensionär.
Familj: Frun Annika, f Eliasson, jobbar på pre press-avdelningen på Mariehamns tryckeri, och döttrarna Ida, 32, som jobbar inom socialförvaltningen i Örebro, och Lina, 30, särskollärare i Kalmar.
Intressen: Resor, trädgården.
Födelsedagen: Den skall han fira med familjen på en fin restaurang i Andalusien.
En dröm går just nu i uppfyllelse för Hasse Persson – skidåkning i Sierra Nevada i Spanien.
– När vi reste till Granada för sju år sedan tittade vi upp mot Sierra Nevada, och jag minns att vår trevliga guide rekommenderade det som skidort. Dit skall jag fara när jag fyller 60 år, bestämde jag.
Hasse har bott på Åland i 35 år men den breda dialekten som han tog med sig när han och Annika flyttade hit från Ystad på Skånes sydkust har han kvar.
– Jag tycker om dialekter. Om man har en sådan så skall man behålla den. Men det är klart att jag går så nära riksmålet som möjligt när jag talar med folk. Ann Boström har samma härliga dialekt. Hon växte upp 200 meter från mig i Ystad, men jag träffade henne igen först när jag kom hit på en studiedag.
Kyrkan eller skolan
Hasses far var disponent på ett plastföretag och modern var hemmafru. Kanske var det hans farfar, som var skolnämndsordförande, som sådde fröet till Hasses karriärval.
– Antingen skall du bli präst eller så skolmästare, sade han. Och han fick uppleva att jag kom in på lärarhögskolan i Kristianstad 1972. Det var förresten samma skola som brändöbon Björn Carneholm gick på. Världen är liten.
Vid det laget hade Hasse och hans blivande fru varit ett par i fyra år. Hon gick kemilinjen på tekniska högskolan. När Hasses examen närmade sig såg han omkring efter jobb, men arbetsmarknaden var kärv för lärare i Sverige. En tjänst i Sjöbo kommun blev indragen efter en termin. Det var då han fick se en annons om jobb på Åland – Ålands södra högstadiedistrikt sökte en speciallärare.
– Det kunde vara kul med ett sabbatsår, tyckte Annika när skolsekreteraren Erik Bertell meddelade att Hasse sannolikt skulle få jobbet.
Men var skulle de bo? Det avgjordes med linjalens hjälp – paret ville vara nära vattnet, och från Lemlands skola var det cirka två kilometer till Lumparn.
– Då bodde vi i en studentlägenhet i Lund. Vi lastade vår folkvagn så full att man inte fick in ett frimärke, sängen satte vi på taket och cyklarna längst bak.
Hasse undervisade i Lemland, Lumparland, Föglö, och Kökar en dag i veckan som speciallärare.
– Jag tog färjan på kvällen ut till Kökar, övernattade på skolan, undervisade hela dagen och kom hem sex på kvällen.
Flyttade aldrig
Annika fick jobb på Plasto och sedan på Findiamant i Flaka. och när Hasse fick erbjudande om ett års förlängning tackade han ja. När två år gått var äldsta flickan Ida på väg och i den vevan bestämde de sig för att stanna här. 1982 fick han en ordinarie tjänst i Lemland och där har han arbetat sedan dess. Och han konstaterar att skolan har förändrats mycket under hans tid, från katederundervisning och utantillinlärning till datorer där eleverna själva tar reda på saker med läraren som handledare.
Lemlandseleverna kom ut på nätet redan 1995, tack vare det nordiska ministerrådets projekt Tre öar, där skolor på Bornholm, Gotland och Åland samarbetade. Lemland gick tidigt in för åldersintegrerad undervisning, och skolan har byggts om och till ett antal gånger.
– Det är en skola i ständig förändring, konstaterar Hasse.
– Med facit i hand kan jag säga att Lemland har varit en generös kommun. Politikerna har ifrågasatt men också gett mycket. Vi har haft ett fantastiskt kollegium och vår skola är mycket väl utvecklad på de flesta områden.
Nu är det dags att lämna över till efterträdaren Anders Wiklund. Hasse går i pension vid månadsskiftet.
Bra av vattenjumpa
De senaste åren har han dragits med stora ryggproblem. Efter en operation för ett och ett halvt år sedan mår han mycket bättre.
– Det var så illa att jag inte kunnat åka skidor eller hålla i en motorsåg, och det har varit svårt att köra bil. Det som fick igång mig sedan var fysioterapin på Gullåsen, med vattenjumpan i terapibassängen. Nu cyklar jag, och går en timme om dagen.
På gården finns ett par projekt som han skall ta itu med snart. Dels en halvfärdig båt som han fick i arv av sin far.
– Han beställde ett skrov och byggde på det i många år. Sedan lämnade han över det till mig. Motorn och propellern är på plats, nu skall den inredas och målas.
Och i garaget står en Volkswagen från 1972, nerplockad och nerslipad. Tids nog skall den rulla på Lemlands vägar.
– En gång i tiden hade jag en VW från 1956. Jag köpte den för 1000 mark och sålde den för 4000. För vinsten byggde jag ett växthus.
Största samlingen
För 20 år sedan hade Hasse och Annika Finlands största samling fuchsior.
– 400 stycken. All min fritid gick åt till dem. Det var ett brinnande intresse, varje planta fanns i ett register i datorn, turister och andra blomsterentusiaster kom hit för att se på dem.
Men det slutade bedrövligt. En jul i början på 00-talet, när alla fuchsior övervintrade i det uppvärmda garaget, frös låset i en dörr så att det inte gick i ordentligt. Sedan flög dörren upp i snöstormen och stod sedan öppen i tre dagar. När Hasse upptäckte vad som hänt var varje kruka stenhårt frusen. Bara ett tjugotal av fuchsiorna överlevde.
Det var en så dyster upplevelse att Hasse och Annika inte orkade bygga upp trädgården igen.
Obunden ett tag
På 80-talet gjorde han en kort politisk karriär på en obunden lista (inte att förväxla med Obunden samling). Två perioder i kommunfullmäktige blev det, med platser i kulturnämnden och skolnämnden, innan han slutade efter att han blivit skolans föreståndare.
Sommarstugan finns mittemot kung Carl Gustafs residens i Kalmarsund. Där tillbringar Hasse en stor del av sina somrar. Men både han och frun betraktar sig som ålänningar, och han minns ett ordspråk som han hörde när han blev lemlänning.
– Kommer man till Flaka, så kommer man aldrig tillbaka.
