Pratglad och pigg på det mesta…
FAKTA/ Kristina ”Stina” Hamnström 50 år
Namn: Kristina ”Stina” Karita Hamnström.
Född: den 19 oktober 1957 i Jomala.
Bor: i Föglö Degerby.
Yrke: avdelningssekreterare.
Familj: sambo Leo, två söner, två barnbarn och ett tredje på väg.
Födelsedagen: firas inom familjen, men den 28 december på menlösa barns dag, planerar hon kalas tillsammans med sambon som fyller jämt längre fram.
Pratglad och lättsam, har nära till skoj och skratt, mångsidig och orädd. Det är Stina i det berömda nötskalet det.
Hon har hunnit med mycket i livet redan, sällan rädd för att pröva på nya saker, oftast pigg på det mesta.
Kristina Hamnström har stadgat sig med både hus och yrke de senaste åren. Nu är det ingenting hon egentligen vill ändra på.
– Det skulle inte vara helt fel med en ordinarie tjänst förstås. Det får jag reda på den här veckan, en ordinarie tjänst till födelsedagspresent skulle sitta fint!
Och så tillägger hon litet klurigt:
– Bäst före datum håller ju på går ut…
Många jobb
Stina har jobbat sedan hon slutade skolan med allt från att sköta om barn till att dela ut post, vara försäljare och att städa. I början på 90-talet utbildade hon sig sedan till merkant vid Åland handelsläroverks vuxenutbildning. Därefter jobbade hon periodvis som vikaire vid Ålands radio, som växeltelefonist, med arkivering och musikrapportering bland annat.
Hon trivdes som fisken i vattnet på radion, men det var bara vikariat och plötsligt var hon utan jobb.
– Då gick jag en projektkurs, Aktiv 98, för att höja självförtroendet och få hjälp att söka jobb. Följande sommar jobbade jag som föreståndare för gästhemmet Enigheten här i Degerby, jobbigt men roligt.
Så såg hon en annons som lockade henne, hon klippte ur den och fäste den på kylskåpsdörren.
– Där blev den hängande tills min sambo Leo sa åt mig att söka. Jag skickade in min ansökan och antogs till utbildningen av hälso- och sjukvårdssekreterare i Jakobstad.
Kände ångest
Hon packade sina väskor och flyttade till studiestaden.
– Då kände jag verklig separationsångest.
Med en turistkarta över Jakobstad i handen letade hon sig fram till skolan. Hon kom rätt och fann att hon var ensam ålänning i klassen.
– Men jag trivdes jättebra. Min praktik gjorde jag på Ålands centralsjukhus gyn poliklinik och det roliga var att jag i unga år hade varit barnflicka åt en av mina handledare där.
Direkt efter avslutad utbildning fick Stina jobb i ÅCS sekreterarpol vilket innebär att hon jobbat på sjukhusets flesta avdelningar vid det här laget. För närvarande jobbar hon på ögon-, öron-, näsa- halspolikliniken och stortrivs.
– Vi skrattar och har det roligt på jobbet, säger hon glatt. Ibland sjunger vi en trudelutt också, det är ljuvlig personal på hela den våningen som också inbegriper onkologen.
Rätt plats
Hon har hittat rätt plats att jobba på, inom sjukhusets väggar trivs hon och vill fortsätta, även om det blir på en annan avdelning.
Kristina bor i Föglö och har tidigare bott i Mariehamn, men sina jomalarötter håller hon liv i. Dels för att föräldrarna bor där, dels genom att sjunga i S:t Olofs kyrkokör där pappa Tryggve var trogen i sångarledet före henne.
– Torsdagarna är vikta för Jomala. Då hälsar jag på mamma och pappa, skjutsar dem och handla, äter middag med dem och går sedan på körövning.
Ett ganska nytt intresse är fotografering. Numera har hon nästan alltid kameran med sig vart hon än går. Redan har hon åstadkommit prisbelönta bilder.
– Det var nog mera ett lyckträff det, skrattar hon. Jomsan låg på ett glasbord, jag ställde ner kameran och knäppte, bilden blev bättre än jag vågat hoppas.
Just den bilden på katten Jomsan deltar just nu i en fotoutställning i Svenskfinland.
– Bara på katterna har jag nog tagit 500-600 bilder, sedan är det barnens hundar och barnbarnen förstås. Men också naturbilder.
Snipäventyret
I somras dokumenterade hon först country-festivalen och sedan snipäventyret genom den åländska skärgården. Hon lade ut sina bilder på nätet och gjorde en mycket trevlig presentation av äventyret med snipvännerna.
– Det var jätteroligt. Det var första gången vi var med på snipäventyr, men absolut inte den sista.
