Plåtslagare blev pigg äppelodlare
Sigurd Ingves / 90 år
Namn: Karl Sigurd Ingves.
Född: Den 7 september 1919 i Österbotten.
Bor: I Finström Västanträsk.
Gör: Pensionär och äppelodlare.
Familj: Frun Runa-Lisa, f. Mattsson, dottern Irene Ingves-Backman, som bor i Bålsta i Sverige med maken Gustav och barnen Hannah och Jonathan, och dottern Lotta Björkman, som bor i Haraldsby med maken Lennart och sönerna Tobias och Mathias.
Födelsedagen: Då är han på resa.
Den enda gången han for på solsemester så låg han i skuggan och längtade hem till Västanträsk.
Men om man lyssnar noga på Sigurd Ingves så hörs hans österbottniska rötter. Han växte upp på en liten gård i byn Antila utanför Kristinestad.
– Föräldrarna var småbönder. Marken var stenig, men det gick i alla fall, minns Sigurd.
Och det var tydligen kul att växa upp där. Han minns hur han och hans fotbollslag var nära att får stryk när de vann mot lag från finska skolor. Men Sigurd var smart – han brukade ge brödbitar till korna i hagarna längs vägen till fotbollsplanen, så de var vänligt sinnade. När han hoppade över staketet till dem för att komma undan sina förföljare vågade ingen följa efter.
Längs samma väg fanns ett ställe där karlarna brukade ta en paus när de köpt sitt brännvin i Kristinestad. På den rastplatsen fanns en stor stenbumling som de testade sina krafter på. En gång smorde Sigurd och hand kompisar in den stenen med fett, och sedan låg de i buskarna och skrattade åt kraftkarlarna som inte lyckades med sina lyft.
Det var harmlöst men roligt, konstaterar Sigurd.
– Och varje gång det hände något så var det jag som fick felet på mig.
Såg Åland från flaket
Han hade ingen släkt på Åland, men bestämde sig för att flytta hit när han gjorde värnplikten. Tillsammans med 14 andra värnpliktiga åkte han Åland runt på ett lastbilsflak, och det gjorde stort intryck på honom.
Han blev bonddräng på Daniels i Västanträsk.
– Det var snälla människor där. Jag blev där en sju-åtta månader. Kom igen när du vill, sade de när jag for därifrån.
Nästa arbetsgivare var Mek-Mattes verkstad i Mariehamn. Sedan for han till Stockholm, travade in på en verkstad på Hälsingegatan, frågade efter jobb och fick det.
– Nu har vi en finne som inte kan finska här, sade vaktmästaren. Jag blev bilplåtslagare och hade fullt upp hela tiden. Och jag lärde mig svetsa.
När han jobbade på Daniels hade han blivit förtjust i flickan från granngården Grannas, och det var ömsesidigt. Sigurd och Runa-Lisa brevväxlade ett tag innan hon också flyttade till Stockholm och fick jobb på Karolinska sjukhuset.
I mitten av 50-talet flyttade de tillbaka till Västanträsk.
– Vi ville vara här, konstaterar Sigurd.
Stjärnspel på bröllopet
De gifte sig efter att Runa-Lisas kusin, den kände dragspelaren Walter Eriksson, kom hem från New York på besök och sade att han gärna skulle vara med på deras bröllopsfest. Det fick han, och då spelade han dragspel också, minns Runa-Lisa.
De byggde sig ett hus i Västanträsk. Sigurd jobbade i Rafael Mattssons garage innan han öppnade eget garage i byn. Och så satsade han och två bekanta på en minkfarm. Det gick bra ett tag, men sedan sjönk minkpriserna och då ville kompanjonerna inte vara med längre.
– Men jag hade inga råd till att sluta. Sedan gick priserna upp en 3-4 år senare. Jag sålde farmen när den gick bra, och tjänade bra på det.
Sedan drog han igång en äppelodling på gården. Den odlingen finns kvar, och han tar god hand om den. Årets skörd ser ut att bli lyckad.
– Äpplen trivs när vattnet kommer uppifrån. Det blir inte lika bra när man vattnar träden.
Han har nog äppelodlingen att tacka för sin goda hälsa, säger han.
– Jo, jag går en liten runda runtikring odlingen varje kväll. Det, och en liten whisky då och då – när jag var yngre.
Men hörseln har blivit sämre med åren. Sigurd jobbade många år i en bransch där det smällde och fräste väldigt högt utan att någon tänkte på att skydda öronen.
Firade i USA
När han fyllde 60 år for han och Runa-Lisa på en spännande resa till Nordamerika. De hälsade på bekanta, Sigurd fick se FN-skrapan i New York och ge sig ut på björnspaning i Kanada med sin bror Gunnar. Engelskakunskaperna var det si och så med, men Sigurd upptäckte att han klarade sig långt med ”whisky”, ”take it easy” och gott humör.
Två glada taxar springer omkring bland äppelträden. Tidigare hade Sigurd egna hundar, nu har han ett litet ”hunddagis”.
Jakt har han alltid gillat. Kanske inte själva skjutandet, men nog gemenskapen i jaktlaget. Dottern Lotta visar upp en silverplunta med inskriptionen ”Tack Sigurd för maten”. Den fick han av Norrfinströmsjägarna för alla år som han hade kokat soppan på rådjurshipporna.
– Men han är kvar i köket på hipporna. De blir inte av med honom, säger Lotta och skrattar.
Besöker hemtrakterna
Jo, det blev en riktig ålänning av den här österbottningen. Men när ni läser det här är han på väg till sina gamla hemtrakter, för att lägga en blomma på sina föräldrars grav, se på sitt barndomshem som nu är k-märkt, och hälsa på släkten.
Födelsedagspresenter tackar han nej till.
– Jag har allt jag behöver och mer därtill. Men en tårta skall vi väl ha?
– Det skall du nog få, lovar Lotta.
