Kajakmästare bakom smyckestillverkning
Namn: Carl Derrick Nilsson
Född: Den 20 juni 1921
Yrke innan pensionen: Ekonom och livsmedelsförsäljare.
Intressen: Tillverkar Solbacka smycken tillsammans med sin fru.
Familj: Hustrun Gunnel Nilsson, barnen Carl-Gustav, 66, Anita, 65, Marianne, 63 och Peter, 58 och 16 barnbarnsbarn.
Födelsedagen: Firas på måndagen i Silverskär med familj och vänner. Öppet hus söndagen den 19 juni kl 12-16.
Derrick Nilsson är 90-åringen som på sin livslista har såväl stentillverkning som en mästerskapstitel i kajakpaddling. Han växte upp i Helsingfors med en bror som lade beslag på familjens segelbåt. En kajak blev över, så det blev den Derrick använde. Dagarna i ända. Det lönade sig – 1939 kunde han titulera sig finsk mästare i enmanskajak på 1.000 meter.
Totalt har han paddlat oändligt många mil – ”otroligt mycket”, som han själv uttrycker det. Den vanliga paddelturen gick mellan Pörtö och Helsingfors. Sträckan är cirka 40 kilometer lång och tar fem timmar.
Derrick knycker lite med blicken, snarare än huvudet. Fem timmars kajaktur utan paus är ingenting.
– Jag saknar det nog! säger han.
Smyckestillverkare
I ett nätt orange-gult egnahemshus cirka åtta kilometer från Storby bor kajakmästaren tillsammans med sin hustru Gunnel. Paret träffades på senhösten, 1985 gifte de sig.
Resor och designmärket Solberga smycken upptar mycket av deras gemensamma tid. Det ligger många timmars arbete innanför dörrarna till den accessoarfyllda verkstaden på gården.
Derrick och Gunilla ritar mönster till silversmycken och skickar in det till tillverkare. Stenar från hela världen slipar de sedan för att passa i infattningarna. Ett halsband som Derrick visar mig tog en timme att färdigställa.
Men då tar det inte så lång tid ändå, säger jag, oförskämt positiv. Blicken och pausen säger allt.
– Ja du, det är väl inget man tjänar något mycket på … Men det är väldigt roligt.
Olyckan
Som 18-åring var Derrick frivillig skyddskårist i Vinterkriget. Ett uppdrag ute till sjöss skulle kosta honom vänster nederarm. Arbetet gick ut på att förbinda fälttelefoner och kablar till fronten.
– Den tredje december var sista gången vi fick order att undersöka om ryssarna lämnat holmarna vid Hangöfronten. Vi for ut på vattnet, men hörde röster och for tillbaka. Vi återvände senare på natten och steg i land.
När de sedan undersökte Korsobyarna, de bunkrar soldaterna bodde i, skedde olyckan.
– En dörr var minerad och jag sparkade upp den. Så small det.
Paddlar än
Avsaknaden av en arm har gjort honom oerhört skicklig med den andra. Olyckan har inte hindrat honom från att paddla vidare.
– Jo, jo, jag har tävlat i stafett med protes. Senast jag paddlade var Vaxholm runt, år 1992.
Under sin arbetsår har Derrick Nilsson försörjt sig som ekonom och försäljare av allt från textilier och båtmotorer till livsmedel. När han sålde livsmedel hade han sitt fryslager på Åland, därför gick flyttlasset hit 1974. Naturligt nog eftersom det var det smidigaste.
Bär kilt
Efter ”pensionen” (han jobbar ju fortfarande) reser Derrick och Gunnel så mycket de kan. Senast Derrick var på resande fot besökte han Edinburgh tillsammans med sonen från sitt tidigare äktenskap, Carl-Gustav ”Tutte” och hans barn. Derricks mamma är bördig från Skottland, därav hans brittiska namn. Och det faktum att han får bära kilt.
– Eftersom det är min mor så får barnen använda kilt, men inte barnbarnen. Jag har två stycken som jag brukar använda vid högtidliga tillfällen. En festkilt och en jaktkilt.
Men de tas inte fram nu.
Favoritresmålet är trots kiltarna inte Storbritannien, utan Malta.
– Malta är favoritstället. Vi har varit där över 30 gånger. Vi har exporterat en hel del smycken dit också, mycket maltesiska stenar.
En ålänning skulle med andra ord kunna bära på ett smycke, köpt på Malta, men med Derricks hantverk skeppat från Åland.
